Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Får kyrkan vara politisk, är den någonsin opolitisk?

25 jan , 2016, 05.50 Rofa Blauberg

 

I helgen fick jag en sista gång* vara med om det jag helt subjektivt tycker är något av det absolut bästa Borgå stift har att erbjuda sina medlemmar: Ungdomens kyrkodagar, på Lärkkulla i Karis. Jag har tidigare skrivit om varför UK är så bra, så idag ska jag berätta om en ny sak jag lärde mig under veckoslutet.

Ett evenemang som samlar ungdomar och unga vuxna från alla håll i stiftet skulle vara lite mindre lyckat om det inte öppnade för nya tankar och nya perspektiv. UK gjorde mig inte besviken.

På UK behandlades många intressanta ärenden. Ett av dessa handlade om att kyrkan måste protestera mot regeringens hutlösa nedskärningar inom utbildningen. Forumet var lämpligt och med tanke på deltagarnas ålder kändes det givet att ämnet skulle engagera, vilket det också gjorde. Och ja, det ska erkännas: jag var en av dem som låg bakom motionen.

Det är kanske inte så förvånande att Ungdomens kyrkodagar ställde sig bakom ett förslag som på ett eller annat sätt berörde alla närvarande och som kan ses som ett rop på hjälp riktat av ungdomarna till dem som har ens lite mera makt. Det som däremot överraskade åtminstone mig var den respons förslaget fick av de representanter för kyrkomötet och stiftsfullmäktige som på söndagen infann sig för att kommentera de olika ärendena**. Det var också genom responsen jag fick min lärdom, min tankeställare och mitt nya perspektiv.

Det vi på UK fick höra var nämligen att statens utbildningspolitik inte är en fråga som kyrkan ska engagera eller uttala sig i.

Varför?

För att kyrkan inte ska ta ställning i politiska frågor, för att kyrkan måste fundera på om den har något att vinna på att blanda sig i politiken och för att kyrkan inte ska ha åsikter om sådant den inte har ett ekonomiskt ansvar för.

Och jag förstår men förstår samtidigt inte alls. För när har kyrkan någonsin varit opolitisk***, egentligen? När har valet att tiga, att inte försvara eller offentligt ta ställning emot något inte varit samma sak som att godkänna och stöda det man inte protesterar emot.

Sällan har jag varit så glad att tillhöra kyrkan som då den försvarat de svaga, beskyddat de utsatta, talat för människors rätt att söka asyl, om vår skyldighet att hjälpa dem som söker hjälp hos oss. Jag har hurrat åt kyrkans samhällsengagemang, jag gör det hela tiden.

Men är inte det engagemanget politiskt? Är det inte ett ställningstagande för en viss människosyn, en viss politik****?

Det tycker jag det är, och rätt så!

Därför är det är något som skaver, som är svårt med påståendet att kyrkan inte ska vara politisk.

Så jag funderar, förstår, finner ett nytt perspektiv som visar mig att då det kommer till ungdomar verkar kyrkans hållning spegla makthavarnas: de unga är viktiga i teorin, men de tunga politiska poängen finns att plocka på annat håll. Därför kan det aldrig vara en prioritet att försvara ungdomar då de drabbas av orättvis politik. De ställs alltid mot någon med en lite tjockare plånbok, en lite mer allmän rösträtt eller en lite större mängd makt. Och de unga förlorar, nästan alltid. Jag blir frustrerad och fortsätter undra.

Jag tänker så här: inget kyrkan gör är opolitiskt. Däremot förstår jag att verkligheten för dem som leder kyrkan, för dem som uppifrån blickar nedåt på hela härligheten, ser väldigt annorlunda ut än den gör för mig som står längst nere och sträcker på nacken i hopp om att se förbi alla hinder och hela vägen upp.

Jag förstår att det finns maktpositioner som behöver försvaras, jag förstår att det finns verksamhet som måste prioriteras, att medlemmars rättigheter måste tryggas och det egna bordet måste ses över först. Jag förstår och jag vet att kyrkligt beslutsfattande är både trögt och krångligt, att målet är att både bevara och utveckla och att man inte gärna protesterar mot landets regering då den egna institutionens intressen måste få vara de som styr. Därför förstår jag på sätt och vis varför vi fick höra att det antagligen inte är kyrkans uppgift att försvara sina medlemmar genom att ifrågasätta statens utbildningspolitik. Ämnet är helt enkelt politiskt på fel sätt.

Fast jag kan ju förstå och ändå inte hålla med. Att jag gör just det beror på att jag inser att jag och de från kyrkomötet och stiftsfullmäktige antagligen har olika syn på vad kyrka är, på hur kyrka borde göras.

Själv anser jag att det är medlemmarna som gör kyrkan, att institutionen finns till för människan och inte människan för institutionen. Medlemmarnas behov bör gå före institutionens och om en stor del av de människor som hör till kyrkan hotar drabbas av landets politik är det också på kyrkans ansvar att utnyttja sin makt och sitt inflytande för att försvara sina medlemmar.

Om ekonomiska intressen och en oro att förlora makt och prestige hindrar kyrkan att vara aktiv i samhällsdebatten och samhället, kan det vara skäl att se över både kyrka och strukturer. Fråga vilken makt vi behöver, om alla ekonomiska intressen verkligen gynnar oss. Också detta en ny tanke och insikt.

Jag vet att kyrkans ungdomsarbetare brinner för sitt arbete, bryr sig om sina ungdomar och att många av dem känner en stark oro för hur utvecklingen i samhället kommer påverka de ungdomar de arbetar med. Hur kunde vi som kyrka stöda dem?

Inte vet jag. Kanske genom att försöka få regeringen att förstå att det de gör åt utbildningen kommer ha långt gående konsekvenser för barn och unga. Också utanför daghem, skolor och universitet.

Vi kunde kanske börja med att inse att dessa konsekvenser också kommer bli synliga i vår verksamhet. Att detta berör också kyrkan.

Sedan kunde vi reagera. Uttala oss genom biskopar, kyrkoherdar, församlingsråd. Varför inte?

Vad tycker du förresten: får kyrkan vara politisk? Får kyrkan ta ställning? Ska kyrkan alltid foga sig efter den rådande politiken?

*Jag fyllde nyss 30, efter det får en inte vara med längre.

**Tycker inte det finns orsak att nämna representanterna vid namn, då de så vitt jag förstått saken rätt var på plats som företrädare för sina respektive instanser och de åsikter dessa står för.

Responsen gavs i form av en paneldiskussion och då just den här punkten avhandlades var jag själv delaktig. Tiden var visserligen onödigt knapp och jag misstänker att jag visade mitt missnöje med detta på ett sätt som illustrerar varför jag absolut inte ska ge mig in på någon politisk karriär.

***Då jag säger att kyrkan inte är politisk menar jag inte att kyrkan bör ha en partipolitisk linje utan att kyrkan bör ta ställning i sådana samhälleliga frågor som drabbar dess medlemmar.

****Jag ställer inte och vill aldrig ställa kyrkans engagemang på en front mot dess brist av engagemang på en annan front, jag vill aldrig att en viktig sak utesluter en annan.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *