Jag älskar att spela Alias, ett ordförklaringsspel, där man ska försöka förklara ord genom att omskriva. På två minuter ska man försöka förklara så många ord som möjligt för sin lagkamrat. Så om jag drar ett kort och säger ”klassiskt kramdjur” hoppas jag att du gissar ”nalle”, då får vi flytta fram vår spelpjäs ett steg.
Det charmiga är att det inte räcker att ha ett stort ordförråd och att associera snabbt. Det handlar om samspel, kommunikation. Om att lyssna och försöka förstå, att läsa kroppsspråk och tolka symboler.
I förra veckan tog jag del av en mässa som heter ”Människa – kom fram”. Det är en musikmässa som har firats i tjugo år runtom i stiftet. Det var första gången jag var med om den, och det var en härlig upplevelse. Hur ska jag förklara? Det var som när man spelar Alias och samspelet i laget bara funkar. När man genast – nästan intuitivt – förstår vad den andra försöker formulera.
Jag tyckte om att mässan är enkel och rak. Avskalad, men allt annat än fattig. När orden är väl valda och samstämda, behöver de inte vara många eller märkvärdiga för att beröra. Som när man rensar bort nässlor i en förvildad trädgård; plötsligt ser man det vackra, som fått plats att breda ut sig.
Beredningen inför syndabekännelsen har Stefan Myrskog skrivit såhär: ”Adam, var är du? Människa, kom fram! Gå inte bort från mig, jag är din far. Människa, kom fram!” Och en av bönerna: ”Blås in nytt liv i mig, utmana, väck mig till tro.” För mig harmonierar orden som klangen hos ett välstämt piano. Orden ger längtan en form, ett ljud – Guds längtan efter sitt barn, min längtan efter Gud.
Mässan gjorde mig uppmärksam på orden jag använder när jag närmar mig Gud. Förstår jag dem? Kan jag förklara dem? Skulle jag välja dem, om jag inte stod i relation till en tradition som överlåtit dem till mig?
Tänk om man hade ett kyrkligt Alias! Hur skulle du förklara salig på två minuter? Försoning? Ära? Tillbedjan? Jag tror vi skulle må bra av att fundera på vilka ord vi älskar, men som är svåra att tolka i vår tid; vilka formuleringar som är vackra men knappast mer än dekorativa; vilka ord som hjälper oss att se och vilka som snarare skymmer sikten. Så att vi kommer närmare Ordet.
Människa kom fram är en fantastisk mässa. Man skulle säkert tröttna på den om man allt för ofta deltog i den, men om man, som jag, får uppleva den en gång per år på Höstdagarnas första kväll så är den underbar. Att sätta sig ner och faktiskt känna sig hemma i en mässa och få känna frid innan man fortsätter med all aktivitet som Höstdagarna också innebär. Moschi har gjort ett bra jobb, inte minst med att skriva en mässa som 20 år senare fortfarande känns aktuell och fräsch.