Vardagstro och söndagstvivel

aktuellt

När hjärtat slocknar läser jag om godhet

8 jan , 2016, 11.24 Mia Anderssén-Löf

 

I köket puttrar kaffekokaren. Jag slår på brytaren och hör en liten puff. Det var hjärtat i fönsterlykorna tro, hopp och kärlek som slocknade. Jag får nog så lov att byta lampan, även om det bara är några dagar kvar till Tjugondag knut. Att ha ett slocknat hjärta går ju inte an. Framför allt inte nu.

Överst i bokhopen på mitt skrivbord ligger Om godhet av nobelprisvinnaren och ärkebiskopen Desmond Tutu. Jag tog fram den igår, när jag hade hört den groteska nyheten om beslaget av 1200 flytvästarna i Turkiet. Jag lutade mig mot hans tro, hopp och kärlek.

Idag när jag körde min son till dagis hörde jag på radion att extremhögern bildat gatupatruller också här i Jeppis. Modfälld bläddrar jag i Om godhet, läser de meningar jag streckat under. ”Godheten är inte bara en instinkt. Den är själva kärnan i oss”, skriver Tutu.

Tänk att en människa, som kämpat mot apartheid i så många år, och sett så många fruktansvärda brott begås, ändå tror på godhet. Och inte bara som en teoretisk konstruktion, utan som kärna i varje människa. Det är i sig ett bevis för hans tes.

För mig är optimism inte ett förhållningssätt som bygger på en utopistisk illusion. Desmond Tutu är ett praktexempel på att en kan vara mycket medveten om allt ont som pågår utan att lamslås av det. Det är ingen naturlag, att ju mer medveten en är, desto mer passiv och cynisk blir en. För mig är optimism en slags aktivism. En av många möjliga strategier för att hantera livet i en värld som tycks slå nya köldrekord denna vinter.

En annan strategi är att ge efter för rädsla. Studier har visat att skrämda människor är mer benägna att motsätta sig bl.a. invandring och nya familjestrukturer. Förklaringen som lagts fram är att en som är rädd försöker försvara befintliga strukturer; man vet vad man har, men man vet inte vad man får.

Men Finland förändras, det är givet, eftersom tiden aldrig står stilla. Frågan är hur vi möter förändringarna, vilka värden vi tar med oss in i det nya, hurudant land och hurudan värld vi vill bygga.

Att människans kärna är godhet är en tanke jag inte vill ge upp, hur många omständigheter som än pekar i en annan riktning. Det är ett beslut, ett medvetet val, att tro, hoppas och älska.

Och jag ska börja med symbolen, den slocknade fönsterlyktan.

Läs också

4 kommentarer

  1. Birgitta Snickars von Wright skriver:

    Jag vill ju gärna tro på godheten i varje människa, men ofta misströstar jag….. Hur skulle det vara om vi börjar med att hälsa på varandra när vi möts…..

    • Mia Anderssén-Löf skriver:

      Jag förstår dig, Birgitta – det är inte alltid lätt att tro på det goda i människan. Både man själv och andra ger en orsak att tvivla på det. Men jag vill gärna tro, som Desmond Tutu skriver, att den inneboende godheten i människan har sin grund i Gud, som skapade och ”såg att det var mycket gott” (1 Mos 1:31). Om jag själv eller någon annan gör, säger eller tänker något som får mig att misströsta, försöker jag tänka, att det är så mycket som är galet med världen. Människor far illa på så många sätt, kanske redan från livets första dag. Ur det perspektivet är det lättare att försöka förstå, försonas och återfå tron på människan.

      Du tar upp hälsande, och – förstår jag dig rätt? – är besviken över att människor inte hälsar på varandra. Hälsningen är en laddad gest i det sociala samspelet. Hälsar någon inte när man förväntar sig det, eller så som man förväntar sig det, tar man lätt illa vid sig.

      Jag är kanske i överkant godtrogen, men jag tänker att det även om det kan tyckas vara en enkel sak att hälsa, finns det förvirrande många aspekter i den kommunikationen. För någon är en nickning synonymt med ett ”hej”. En annan förväntar sig inte bara ett ”hej” utan också att få byta några ord. En hälsar på alla som ser trevliga ut, bekant som obekant, en annan tar det som ett anspråk och undrar: ”Känner vi varann?” Jag tänker alltså att om någon inte hälsar, behöver kanske avsikten inte vara så menad som den andre uppfattar.

  2. Maria skriver:

    Ja så tänker jag ofta och i varje förtvivlad mörk situation vänder jag blicken mot ljuset, må det så vara en flämtande låga av hopp. Jag tar det första korta steget mot något som känns lite bättre, grabbar tag i den första positiva tanken som ett halmstrå….det är skit…..men det kunde ju vara värre…..ja jag vaknade ju
    vid liv i morse, det fanns mat i kylskåpet, och posten kom punktligt….ja jag har det ju rätt bra, tänker jag när jag slår upp första sidan av dagstidningen. Så söker jag frenetiskt efter den goda nyheten….jamen ser man på grannens dotter har nedkommit med tvillingar, någon har påpekat att skolorna har dålig mat, jamen nu blir det väl andra bullar då…..
    En dag knackade en dam på min dörr. Guds fred är du lycklig, frågade hon. Ja, svarade jag, Men hur kan någon vara lycklig när världen är så ond, frågade hon anklagande som om jag skulle ljuga. Jag svarade, men människan är i grunden god och du sa det ju själv, Guds fred.
    Låt aldrig kärlek, tro och hopp slockna. De borde hänga i alla fönster året om.

    • Mia Anderssén-Löf skriver:

      Tack för din kommentar, Maria! Håller med dig, tro, hopp och kärlek borde vi alltid omge oss med – också i symbolform. Önskar dig alla tre, nu och framöver!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *