Det finns få saker som väcker lika starka känslor, och som får mänskligheten att tända till som religion och idrott. Det är också två sammanhang där alla känslor är tillåtna.
Såhär strax innan pucken släpps ner på isen för juniorlejonen att spela ishockeyfinal mot Ryssland är landet på helspänn. Jag tror att den främsta orsaken till att alla finländare nu( i alla fall ishockeyintresserade) sitter på nålar, är givetvis ”vi”-känslan och alla starka känslor som är involverade. Och det är just de starka känslorna och passionen som är det fantastiska och fascinerande.
I ett samhälle där man helst ska svälja tårarna, bita ihop, lugna ner sin iver och glädje och alltid svara ”bra” när någon frågar hur man mår, är det skönt med råa, ärliga känslor som idrott lockar fram hos många.
Ur ett könsstereotypiskt synsätt brukar man främst säga att den finländska mannen inte gråter. Speciellt inte så att någon annan ser. Men gråter han i anslutning till idrott är det okej.
Jag önskar att människor skulle vara bekväma att blotta sina känslor lika ärligt i flera sammanhang än bara idrott. Jag tror man mår bra av lite mer offentliga tårar och barnslig glädje.
