Barn. Få saker väcker så eldiga diskussioner som barn. Vaccin. Socker. Vårdbidraget, mammalådan. Nu senast, tomten. Och Gud.
Som ett underliggande tema till tomtegate, debatten som gått het den senaste veckan, finns frågan om barns tro: är det okej att lura barn att tro på jultomten? Ska skolorna besöka kyrkan under julhelgen? Är det skillnad mellan att tro på jultomten och att tro på Gud? Båda har ju skägg.
Alla vill barnens bästa. Tror jag, hoppas jag. Den som vill att barnet ska få ta del av en tro vill förhoppningsvis dela med sig av något gott. Den som vill skapa en ideologisk frizon för sina barn vill kanske ge valmöjlighet och tankefrihet.
Men en ideologisk frizon tror jag är en teoretisk konstruktion. Barn stöter på existentiella frågor med eller utan sina föräldrars inblandning. Frågan är inte om barn kommer att möta de frågorna, utan om de måste göra det på egen hand, utan bollplank för funderingarna.
Vill man ge sina barn valmöjligheter och tankefrihet, tror jag att man måste vara beredd att prata om allt möjligt, också om Gud. Men många skruvar besvärat på sig och bordlägger Gud. Tills barnen är äldre, tills de kan bestämma själv. Tills barnen är så stora att de förstår av sig själva, att Gud är tabu. Ordet tabu lär för övrigt härstamma från den polynesiska ön Tonga. En betydelse av ordet är avskild, vars synonym är helig.
Barn förstår existentiella frågor annorlunda än vuxna. Men som i alla goda samtal, kan man notera skillnaderna och respektera dem, också berikas av dem. Barn är raka och okonstlade. Samtal om Gud med barn förutsätter att vi söker inom oss efter vår ärliga position, som också kan vara: ”Jag vet inte, men jag tänker att…” eller ”Det där måste jag fundera på en stund.”
Och förutom att barn förstår existentiella frågor annorlunda, är barnet också sin egen individ; hen drar sina egna slutsatser och kommer till sina egna lösningar. Mitt barn kanske inte delar min övertygelse. Det kan vara bra att bekanta sig med den tanken. Känns det främmande? Skrämmande? Hur reagerar jag? – Jag kanske är övertygad om att tomten är ett påhitt, ett kulturinslag, men har jag tolkningsmonopol? Jag tror inte på tomten, men om mitt barn gör det, så får jag väl så lov att respektera det.
Och tomten, ja. Vårt barn fyller två år idag och har ännu inte ett tomtebegrepp. Våra jultraditioner söker sig ännu. Men när vi ser på Jul på Saltkråkan tindrar stora ögon när Melker viskar, ”Titta, Tomten!” och släden kommer glidande i mörkret. Den förtjusningen och spänningen unnar jag honom så gärna.
