Något av det mest romantiska min man sagt åt mig handlade om himlen. Vi lyssnade på Procol Harums ”A Whiter Shade of Pale” och jag berättade – lite generat – att när jag var liten, trodde jag att man hör den låten i bakgrunden när man kommer till himlen. Jag minns att jag en gång hörde den på en tom dansbana. Rymden, ljuset och musiken kanske var något himmelskt för femåriga Mia.
Nu efteråt tyckte jag det var en lustig grej, och lite pinsam. Men det gjorde inte min man. ”Hur vet du att det inte är så”, sa han milt. Jag blev alldeles varm inombords. Han lät mig ha min naiva dröm, han mötte den med ödmjukhet. Det borde jag nog också ha gjort. För när jag tänker på det – ja, hur kan jag veta? Ingen kan veta.
Det är kärlek, att inte ta död på tron och hoppet. För när man står inför något så stort som döden, då ”hjälper en smula mod mer än kunskap, mänsklig förståelse mer än mod, och den minsta skymt av Guds kärlek mer än allt annat”, som C.S. Lewis skriver.
Min övertygelse innehåller kanske inte Procol Harum längre, men nog hoppet om att döden inte är en punkt, utan ett kolon. Tron bär mig över gränsen från huvudsats till bisats – och på andra sidan tror jag att jag kommer att uppleva att det här livet var bisatsen.
Under sensommaren fick jag veta att en människa i min bekantskapskrets hade tagit sitt liv. Motgångarna hade varit många, på olika fronter. Kanske hade hoppet tänts och släckts en gång för mycket. Nu vet han mer än vi. Nu vet han vad som händer när man dör. På #allahelgonsdag tänder jag ett ljus för honom. Jag kupar mina händer runt den lilla lågan, det trevande hoppet.
