På bokmässan köpte jag Mathias Rosenlunds nya bok Svallgränden 5 och redan efter prologen var jag glad och tacksam för att jag gjort det. I förordet citerar Mathias som ju förövrigt är en av de ursprungliga andetagbloggarna en vers ur Lukasevangeliets 3 kapitel. Så skriver han:
Ett bibelord trädde fram när jag som minst kände att det finns en räddning, men när jag som mest behövde det: ”Så blir varje träd som inte bär god frukt nerhugget och kastat i elden.” Jag var trädet som inte bar god frukt, därför hade jag blivit kastad i lågorna. Och i elden fann jag mig inte tillintetgjord utan renad. Jag fann att jag kunde återupplivas från det svarta i mig. Jag stod i brand och all den ruttna och mörka bark som så länge hade vuxit på min stam brann bort och gav plats för någonting som kunde börja växa först just där, just då.”
Mathias Rosenlund, Svallgränden 5
Det här är i all sin hoppfullhet och nakna ärlighet något av det finaste, mest tröstrika jag läst i år.
Också annars är boken riktigt bra. Så bra att det var svårt att ta pauser för jobb och andra oväsentligheter. Jag känner igen mig då Rosenlunds berättare beskriver sina första år på universitetet, hur han var övertygad om att alla andra var mer bildade än han, jag hittar vissa beröringspunkter i de delarna av berättelsen som handlar om att växa upp och i de partier som baserar sig på Rosenlunds brors liv sitter jag och kippar efter andan för jag tycker det är så orättvist att någon tvingas gå igenom det brodern gör.
Det är ändå inte beröringspunkterna som är det viktiga. Det viktiga är att Mathias Rosenlunds roman hjälper mig förstå något mänskligt som befinner sig just utanför min erfarenhetshorisont. Det är stort!
