Jag har lyckligtvis skonats från större förluster än så länge i mitt liv och har därför ännu inte upplevt sorg på nära håll. Det finns alltså ingen konkret sorg, men det finns en legend jag tänder ljus för varje år. En person jag aldrig hann träffa.
Jag tänder ljus för min morfar, som jag enbart hört historier om. Han dog långt före jag föddes men ändå upplever jag att jag på något vis känner honom. Jag har hört så mycket, och ser spåren i i min omgivning som vittnar om hans existens. I vår sommarstuga går det inte att missa att en kapten huserat där. Som barn brukade jag ofta spekulera över hur mitt och min familjs liv skulle se ut ifall morfar fortfarande hade levt. Hade jag åkt ut och fiskat med honom? Hade han berättat historier för mig? Hade han varit stolt över mig?
På basen av bilder och historier är det svårt för mig att bedöma vad jag eller mina släktingar ärvt för personlighetsdrag av honom, förutom en sak. Den stora kärleken till havet.
