Den här veckan har allhelgona-tema på andetag. Tanken är att skriva om någon vi vill tända ett ljus för. Inget problem tänkte jag tills jag satt mig ner för att skriva. Nu, plötsligt, blev det personligt. Svårt.
Inte för att jag varit med om några särskilt smärtsamma förluster, jag har inte förlorat någon nära familjemedlem och mina mor och farföräldrar hade hunnit gå bort en god stund innan min födsel.
Det som höjer tröskeln är att minnet av de två personer jag saknar mest i första hand tillhör andra, inte mig. Min andel är så liten att jag inte känner att det är min sak att dela med mig av den. Jag besitter inte förstahandsrätten.
Så är faktum detta: på allhelgona tänder jag (om jag bara kommer ihåg) ett ljus för alla dem jag känt som gått bort, men också för dem jag aldrig träffat.
