Andetag

Markus skrev i lördags ett inlägg som fick mig att ställa mig den obekväma frågan: vad har jag gjort för att hjälpa flyktingarna?

Visst, jag har skrivit, kritiserat dem som bemöter flyktingarna med hat, fördömt rasism, talat för att vi ska välkomna alla. Men vad har jag gjort? Vem har jag hjälpt egentligen?

Har jag träffat en enda av de nyanlända flyktingarna? Nej.

Gjort ett seriöst försök att ta mig till en förläggning och hjälpa till? Inte det heller.

Någon form av frivilligarbete? Trodde inte det.

Bortsett från någon blygsam donation och en säck kläder som förhoppningsvis gör nytta, har jag inte gjort särskilt mycket. Jag har kanske upplevt att jag inte räcker till just nu, att läget i mitt liv trots att allt är jättebra för närvarande inte tillåter ett större engagemang.

Det känns skenheligt att säga, men jag skulle vilja så mycket mera.

Därför är jag oerhört tacksam för att så många andra ställer upp. För alla bekanta och obekanta som ger timmar av sin egen tid, bitar av sig själv för att hjälpa dem som är i nöd.

Tack för er! Jag beundrar er och ert engagemang.