Barndomens utvecklingspsykologi är otroligt fascinerande. Ett barn lär sig något nytt varje dag, utvecklar finmotoriken och fyller på ordförrådet. Barnet går från en sovande klump till trotsigt odjur på ett ögonblick. För varje år som går känns det som utvecklingen går allt långsammare. Nu är jag 22 år och enligt de flesta psykologiböckerna har jag precis trätt in i fasen ung vuxen. Nu ska jag med andra ord börja ha läget under kontroll.
Jag känner mig snarare som en treåring som precis lärt sig ordet varför. Jag kommer på mig själv med att nästintill förhöra människor i min omgivning. Jag ställer fråga efter fråga och nästan tvingar dem ge sin synpunkt på diverse olika frågeställningar. Vad är din åsikt gällande det här fenomenet? Varför gör man så där? Hur ska man agera i den här situationen? Vad är rätt? Vad är fel? Är det här okej? Om man vill nå till punkt x varför gör man punkt y? Vem är det som bestämmer hur något fungerar, och varför?
Frågorna tar aldrig slut.
Med allt att döma är jag just nu inne i en intensiv fas där jag funderar över mina egna åsikter och värderingar. Jag ifrågasätter mina tonårsåsikter och känner att det är dags att omvärdera dem ordentligt nu. Google hjälper ofta, men jag har insett att människor i omgivning fungerar som en bättre källa gällande etik och moral. För i min process har jag kommit fram till att det inte är så där bara att bilda åsikter och ta ställning. Det krävs information, och ibland en del livserfarenhet.
Min taktik går just nu därför ut på att samla ihop så mycket åsikter och funderingar som möjligt, för att sedan vaska ut mina egna åsikter ur de tankarna. Jag plockar guldkornen ur andra personers åsikter och smälter ihop dem till min egen guldtacka. Den noga utvaskade tanken har filtrerats genom så många tankesessioner så jag sedan kan vara säker på att det är min egen. Och då är den klar att självsäkert yttras.
Jag är inte säker på varför jag just nu är så mån om att omvärdera alla mina åsikter, men jag tror att det handlar om rädsla. Jag är livrädd för att någon ska skratta åt mina naivitet eller dåligt uttänkta åsikter. Jag vill inte vara den där naiva, unga människan som ropar högt ut massor åsikter som äldre människor rullar ögonen åt.
Men måste jag faktiskt som 22-åring ha helt vattentäta åsikter om precis allt? Eller är det okej ifall jag gör klumpiga uttalanden ibland?
Nej du behöver inte ha färdigt uttänkta klokheter att komma med. Det roligaste jag vet är att diskutera med olika ålders människor med olika åsikter. Hur skulle vi annars komma vidare eller lära oss något nytt om vi inte vågar öppna våra funderingar för varandra. Härligt med respektfull olikhet eller osäkerhet 🙂