Måndagar är inte de lättaste av dagar, så säger folk i alla fall. Och jag tänker att just nu då mycket i världen känns hopplöst, arbetet känns oändligt, då mörkret utomhus dag för dag blir mer kompakt och mänskligheten konstant och samtidigt visar sina bästa och sämsta sidor, att just nu är det läge att komma ihåg hur lyckligt lottade vi är, hur värda att leva våra liv är precis varje dag.
Jag vet inte hur eller varför, men plötsligt då jag på söndagen satt försjunken i grubblerier över alltings meningslöshet mindes jag plötsligt en vers ur en dikt av Edith Södergran: ” Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till! ”. Raden kändes både ödmjuk och livsbejakande. Som en påminnelse om hur bra vi egentligen har det och som näringsrik vägkost för den kommande veckan.
Här nedan finns hela dikten. Den heter ”Triumf att finnas till…” och ingår i Edith Södergrans diktsamling Septemberlyran från 1918. Läs och njut!
Hoppas ni får en fin start på veckan!
Triumf att finnas till…
Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.
Tid – förvandlerska, tid – förstörerska, tid – förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?
Tid – du mörderska – vik ifrån mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.
