I går kväll var vi och åt i Drumsö kyrka, där ett större antal flyktingar är inkvarterade. Flyktingarna hade, tillsammans med de frivilliga och kyrkans anställda, lagat mat som man fick komma och äta för en överkomlig summa. Lokala företag hade donerat råvaror.
Nu vore det lätt att säga att huvudmålet var att träffa nya människor och bidra till integrationen. I sanningens namn måste jag medge att rimligt prissatt mat från mellanöstern skulle få mej att åka lite längre än så.
Barnen tyckte det var roligt att leka med nya kompisar. Eftersom våra barn (tills vidare) är ganska enspråkigt svenska, är de vana att leka med barn med vilka de inte har ett gemensamt språk. Om det sedan är arabiska eller finska de inte förstår är ganska egalt.
Jag reagerade på hur låg tröskel de vuxna flyktingarna hade att röra våra barn och lyfta dem upp i famnen. Det skulle ju aldrig falla oss in att paja ett främmande barn eller lyfta upp det i famnen – vilket man också märkte på våra barn. Det blev lite förvånade och lite skrämda i början, men vänjde sig efter en stund.
Det är fint att kyrkan öppnat sina dörrar för de som behöver hjälp. Det kan eventuellt finnas något om detta med att hjälpa sin nästa i den goda boken, har jag förstått.
Ödets ironi är att när kyrkan äntligen aktiverar sig inom något som kan anses vara kyrkans fundamentala funktioner, har ett antal skrivit sig ut ur kyrkan som protest. Hur någon kan bli besviken på att kyrkan hjälper de som är i nöd är ett mysterium för mej. Kanske de ville att kyrkan endast skulle hjälpa finländare? Eller bara kristna? Eller blev det arga för att sählyklubben blev inhiberad då flyktingar inkvarterats på jumpasalens golv.
Hur som haver, flyktingarna har nu kommit och nu får vi hjälpa dem, alla på sitt sätt. Själv bidrog jag med att äta god kebab och dricka gott te. Det behöver inte alltid vara svårare än så.
