Just nu är den mest hektiska tiden på hösten. Jobbet på den nya arbetsplatsen har kommit igång på allvar och på den gamla där en del av de studerande just nu är i färd med att skriva sina livs hittills viktigaste prov är det också full rulle. Att vara moddalärare innebär att en får bära jobb med sig hem. Oundvikligen. I studentexamenstider stämmer detta speciellt mycket.
Om en dessutom beaktar att vi nyss har flyttat, fortfarande är i färd med att packa upp och är i färd med att styra upp både ett och annat i det nya hemmet ligger det nära till hands att tänka att de vakna timmarna ibland känns långa medan själva dygnen känns överraskande korta. Så är det visserligen också ibland och det är jag tacksam för.
Att tempot ibland känns uppskruvat på grund av saker på arbetsplatsen och hemma betyder att jag är lyckligt lottad. Jag har ett jobb att gå till varje dag och faktiskt ett till jag får gå till två gånger i veckan. Jag har ett hem och råd att välja att satsa på det. Det är mycket. Det är mer än många andra har.
Och hur mycket jag än intalar mig att jag har jobbat för det jag har idag, så klarar jag inte av att släppa tanken att jag är lyckligt lottad. Det känns självklart för mig att slumpen också spelat en roll, att jag haft tur. Fötts på rätt plats, vuxit upp i rätt familj, alltid haft råd att välja, haft tur, varit på rätt plats vid rätt tillfälle.
Det är inte det att jag inte skulle ha slitit. Det är det att slitet inte ensam räcker. Annars skulle alla som kämpar per automatik nå framgång, mot alla odds, trots alla hinder. Jag är lyckligt lottad, välsignad. Jag har haft tillgång till sådant andra inte har. Det har gett mig ett försprång. Jag har anledning att vara tacksam.
Speciellt just nu.
