I dag när jag satt i en av universitetets matsalar och lunchade med en god vän fördes samtalet in på biståndsarbete och i-landsproblem.
Min vän hade sett en dokumentär om människor som lever i slummen i Bangladesh och medan vi diskuterade deras förfärliga levnadsförhållanden, slås jag av en obehaglig känsla i hela min kropp. Eller snarare ilska. Jag blev arg på mig själv. Där satt jag med en tallrik halvfull av mat som jag inte hade någon avsikt att äta upp, och mitt senaste problem var att den skomodell jag hade tänkt köpa inte fanns i butiken i går.
Jag ville banka mig själv i huvudet.
Det är en helt absurd känsla som rinner över mig när jag inser att de problem jag går och funderar på knappt skulle klassas som ett orosmoment i de flesta andra länder. Men eftersom jag inte vet något annat så är min vardag en enda soppa av i-landsproblem. Och det stör mig något helt ofantligt mycket att jag inte vet något annat. Min världsbild är inte tillräckligt stor. Även om jag vet att jag är en människa som inte blundar för all misär på jorden, så äcklas jag ibland av den i-landsbubbla jag lever i.
Jag har levt i en så skyddad bubbla hela mitt liv, och det är jag givetvis tacksam för. Men jag tycker att det skulle vara hälsosamt för mig att se en annan del av världen. För hur jag än försöker läsa och gräva fram information är det nästan omöjligt att förstå situationen i utvecklingsländer. Även om det skrämmer mig skulle jag väldigt gärna åka i väg och arbeta med någon form av biståndsarbete. Jag vill få mer perspektiv på saker och känna en innerligare tacksamhet för det jag har.
