Egentligen skulle jag vilja skriva om hur ofattbart det är att det finns människor i vårt hemland som vill stänga ute dem som behöver hjälp för att vi har det lite knapert, om hur orättvist jag tycker det är att vi vill rädda vårt lands ekonomi på de allra mest försvarslösas bekostnad, om hur kortsiktigt jag tycker det är att spara på utbildning och effektivera bort våra barns framtid. Om vilken björntjänst jag tror vi är på väg att göra oss själva genom att reducera människor till siffror. Om att vi inte bara kan avhumanisera lidande och konstatera att vi inte har råd med solidaritet.
Jag skulle vilja skriva om allt det där men det känns helt för ambitiöst klockan 22:55 en måndag jag varit vaken sedan halv sex. Just nu – efter en lång dag och två veckor flytt – klarar jag nätt och jämnt av att tänka en sammanhängande tanke. Jag vet att jag alldeles strax måste kravla mig upp ur soffan och ta mig till köket, jag vet att jag måste vrida på vattenkranen, hitta tvålen och borsten innan jag kan börja diska. Men jag kan inte på ett tillfredsställande sätt argumentera för något alls av det där jag helst skulle skriva om.
Då kanske dags att gå och lägga sig och återkomma en dag då det finns en chans att göra sig förstådd.
