Det känns i luften. Indiansommaren försvann nästan lika fort som den kom. Jag andas höst trots att solens strålar fortfarande tvingar jackan av mig. Skenet har fått ett nytt lyster och löven har redan börjat skifta i en varmare ton.
Det är 1 september och officiellt höst. Vad roligt! Eller?
Jag gick miste om den finländska hösten förr året och går därför omkring med en överromantiserad bild av årstiden. Jag kommer bara ihåg charmen med det kallare vädret, eldiga färgerna i naturen och att återförenas med alla studiekompisar efter sommaren.
Pessimisten inom mig vaknade dock till liv i dag när jag insåg att jag verkar ha glömt höstens mörka sida. Mörkret. Hösten betyder ju att dagarna blir kortare i en snabbare takt än vi hinner registrera. Ajdå. Inte redan.
Jag är rädd för mörkret. Jag fruktar det mörkret gör åt människor, åt mig själv. Och jag är knappast den enda. Det är svårt att hålla glöden uppe när det börjar skymma precis då man kommit igång med dagen. Dagarna flyter ihop i en enda grå, suddig massa. Nej nej nej varför bor man i det här landet? Räcker det inte med att det är kallt? Bit ihop, snart börjar det ljusna igen.
Jag kom precis hem från min första föreläsning för året. En kurs alla deltagare fasar för eftersom den är så svår och, ja helt enkelt torr och ointressant. När vi satt utanför föreläsningssalen med tomma, omotiverade blickar kom vi tillsammans överens om att vi med gemensamma krafter skulle ta oss igenom den här kursen. Ingen ska behöva sitta ensam och känna att det är hopplöst. Den gemensamma saknaden av motivation gjorde oss de facto motiverade.
Låt om oss ha en likadan inställning till mörkret. Njut och ladda upp och fyll kontot med långa dagar ännu en tid framöver. Sen tar vi med gemensamma krafter fram ljusglimtarna när det är riktigt mörkt.
