Just nu är det svåra tider för en person som är nyhetsintresserad och har ett samvete. Vad i fridens namn är på gång?
Man plockar ju i flödet de nyheter som berör en själv mest och fokuserar på dem, men jag upplever att som svenskspråkig cyklande familjefar har det på sistone varit mera än normalt. Diskussionen gällande vem som får vara med i vårt lilla fågelbo (Finland) har jag försökt undvika, då jag anser att det är en självklarhet att vi går i den riktning som bakåtsträvarna är rädda för. Det betyder inte att jag förespråkar t.ex könsrelatetat förtryck pga historia, kultur eller religion – jag utgår från att vår grundlag gäller alla, oavsätt hur länge ens familj bott här. Någon har bott här sedan stenåldern, andra kommit förra veckan. Samma lag för alla och den är ganska tydligt gällande t.ex förtryck och yttrandefrihet. Bra så. Det är upp till envar att inte bete sig som en idiot, vare sig man kom igår eller på stenåldern.
Däremot är det två saker som jag inte kommer över. Det första är att mina barn skall över ett antal skyddsvägar på vägen till dagis och att vi har som en (ganska sorlig) hobby att räkna bilar som inte stannar vid skyddsvägen, fast vi står vi den eller delvis redan på den. Kan väl bara konstateras att det positiva är hur långt mina barn lärt sig räkna, fastän de inte börjat skolan än.
Det andra som håller mej vaken om nätterna är alla de bilder på lidande eller döda barn som cirkulerar på nätet. Bilderna är tagna i flyktingbåtar, stränder, vid gränsstängsel etc. Bilderna får mej att må fysiskt illa, men jag tvingar mej själv att titta på dem. Det är det minsta jag kan göra! Varför, jo för att minnas hur bra jag har det och hur tacksam jag får vara för att bilder på mina döda barn inte visas i nyhetsmedier.
Därför föreslår jag att alla vi, som inte just nu är inne i en humanitär kris, tar huvudet ut ur busken och inser hur bra vi har det. Och förslagvis visar lite tacksamhet för den situation vi får vara i. Kanske tom. gör något för att hjälpa dem som på riktigt behöver hjälp.
