Idag förde jag och föräldrarna min packning till studiestaden. För fyra år sedan flyttade jag första gången hemifrån. Då var det väldigt spännande, och det kändes främst som om jag var på läger i den nya staden och den första egna lägenhet. Jag åkte hem till familjen nästan varje veckoslut och hade svårt att se lägenheten som ett riktigt hem, mitt hem. Därför var det skönt att komma hem till veckosluten och ta semester från vuxenlivet(okej, vuxenliv är väl att överdriva lite. men i alla fall ett viktigt steg i självständighetsprocessen). Det var svårt att se det som om jag verkligen hade flyttat hemifrån eftersom jag fortfarande var så beroende av mina föräldrar på så många plan. Det var så mycket jag var tvungen att lära mig att ta ansvar om. Så många saker man måste göra för första gången. Och så många kvällar jag insåg att det faktiskt inte fanns mjölk kylskåpet ifall jag inte själv gick till butiken.
Fyra år senare har ganska mycket förändrats. Jag ser allt mer mina lägenheter som hem och inte som lägerlogement. Jag åker inte hem till föräldrarna lika ofta. Jag kommer nästan alltid ihåg att köpa mjölk och vattna blommorna. Något har jag lärt mig av de här åren och alla svarta koppar morgonkaffe. Men fortfarande måste jag ringa om jag får ett krångligt brev på posten jag inte förstår, inte vet hur man avfrostar frysen eller vilken storleks glödlampa jag ska köpa till kökslampan. Då är jag tacksam över att jag inte behöver klara av precis allt ännu. Fortfarande kan man be om hjälp och räkna med att de hjälper till med ”krångliga vuxengrejer”.
Även om vi konstaterade i bilen på väg till studiestaden att det nog är bästa att vuxna barn inte bor hemma för att bevara en så bra relationen som möjligt, så är jag glad att mina föräldrar inte lämnat mig helt åt mitt öde. Mycket kan jag, men mycket har jag fortfarande att lära mig.
