Om en vecka har jag rört mig några kilometer utanför något som nog kan ses som ett slags bekvämlighetszon. Om en vecka kommer jag nämligen att för första gången under min livstid flytta bort från den församlings område på vilket jag – bortsett från några ytterst temporära arrangemang – bott hela mitt liv.
Nu går flytten bara några kilometer österut, men dessa några kilometer medför församlingstekniskt stora förändringar. Jag får till exempel inte längre vara medlem i den församling jag alltid varit aktiv i, jag får inte längre vara medlem i den församlingens församlingsråd och jag förväntas (antagligen då jag nu en gång för alla tvångsförflyttas dit) aktivera mig i vad som ännu i skrivande stund är en östlig grannförsamling.
Den östra grannförsamlingen har jag visserligen inget illa att säga om, och skulle det inte vara för att jag tvingas lämna vad som ändå känns som min hemförsamling skulle jag inte ha något negativt att säga om det stundande medlemskapet i den nya gemenskapen.
Nu är det för övrigt också så att jag är innerligt trött på att klaga på en massa saker, varför jag gärna vill se en guldkant i att jag tvingas lämna hemförsamlingen; jag minns inte en tid då jag varit bara församlingsmedlem, då jag bara tagit del av program, kommit till församlingen och bara fått vara. Visst har det hänt ibland de senaste åren men det har varit mer undantag än regel. För det mesta har jag haft en uppgift.
Kanske att flytten innebär en chans att äntligen bli vanlig församlingsmedlem och deltagare, och det i två församlingar. Det låter inte helt illa. Fast å andra sidan, det där med uppgifter är heller inte fel.
Då kan det vara bäst att se församlingsbytet som en chans att äntligen hitta det där nya sammanhanget inom kyrkan, som jag varit på jakt efter snart så länge jag kan komma ihåg. Det ni, det känns ganska bra!
