Som prästbarn har jag suttit på ett antal andakter i mina dagar, speciellt på sommaren på Lekholmen. Antagligen har jag suttit på färre andakter än vad jag tror och minns, men de jag suttit på har fastnat på minnet. De brukade oftast gå enligt ett visst mönster. Morgonandakten hade ett specifikt formulär, kvällsandakten ett annat. Efter en tid lärde man sig formuläret, vilket också gjorde att man visste hur långt kvar det var tills andakten tog slut.
Sedan min tid som hjälpledare på skriban (för 20 år sedan) har jag endast varit på ett begränsat antal andakter. De andakter jag besökt har varit allt från tysta ljusandakter till väckelsemöten till längre andakter med full regalia och nattvard. De har alla något gemensamt – de är inte som de andakter jag minns från barndomen. De känns annorlunda och har inte riktigt samma stämning.
Det är lite konstigt, då jag oftast inte brukar tänka att allt var bättre för eller att saker borde vara på ett visst sätt, men gällande andakter (som jag alltså inte ofta går på) så tycks jag tänka så. Det får mej osökt att tänka på de fyra äldre damer som alltid sitter längs framme i kyrkan med kappan på. De vill inte heller att något skall ändra, formuläret skall vara bekant.
Nu har jag tyvärr ingen djupgående analys på detta, förutom att rutiner tycks skapa trygghet och att kyrkogång kanske delvis är en vanefråga, men någon fiffigare kanske har?
Om nu någon slutsats kan dras, så är det väl att stämning kanske är viktigare än innehåll, speciellt om man inte riktigt förstår var som händer och sägs. Detta tror jag gäller både barn och vuxna.
Nu är det badstranden som gäller. Må väl.
