Jag mår bra nu. På riktigt. Jag har pratat om fasader, men nu pratar jag ärlighet. Jag trodde inte jag skulle komma såhär långt och kunna känna mig så här stabil mera.
Jag var tidigare rädd att säga i samtal med personer som hade det kämpigt att ”det blir bättre”. Jag vet inte egentligen varför. Jag vet ju hur det är att vara mitt i, då man varken tror att det kan bli bättre eller ens vill att det blir bättre, men ändå längtar efter förändring. Inte ens då jag kände att det vände ville jag uppmuntrande prata om bättre tider.
Kanske det är ett personlighetsdrag hos mig, jag har svårt att ta åt mig uppmuntran om att saker kommer att bli bättre. Jag är lite för mycket själv är bäste dräng, lite för stolt och envis. Dåliga drag som kan ha hindrat mig från att ge en liten gnutta hopp åt andra som kanske skulle uppskatta det. Kanske det hade med att jag inte ville ge falska förhoppningar, för vad händer om det inte blir annorlunda, besvikelse på besvikelse, varför blir jag inte bättre. Det kan ta länge förrän det vänder. Tyvärr. Kanske är det för jag vet att det inte alltid blir bättre. Jag har flera i min släkt och bekantskapskrets, både äldre och yngre, som försökt ta livet av sig och alltför många av dem har lyckats.
Men nu när jag pratar med personer som är nere, med anhöriga och vänner till personer med depression eller utbrändhet, vågar jag försiktigt säga att det kan bli bättre. Ingen kan säga hur länge det tar, men det kan vända. Det kan bli annorlunda, det blir bättre.
Jag vill starkt uppmuntra till att söka professionell hjälp om det blir för tungt, ifall du inte känner igen dig själv, ifall vardagspusslet blir ett kaos. Det finns hjälp! Det känns svårt att förklara för någon annan hur man mår, men det är värt så mycket att försöka! Det är ingen skam att be om hjälp, mitt i svagheten är det det starkaste man kan göra.
Jag är tacksam att kunna säga att jag mår bra. Det kommer dalar och jag nuddar ännu ganska ofta vid den desperata känslan av uppgivenhet och kaos. Men jag vet att jag inte fastnar i det bottenlösa mörkret, för jag har fått verktyg att känna igen mina känslor och vet att dom känslorna lättar. Men jag känner även igen mönster som leder till ett kaotiskt inre och jag behöver ständigt bryta dom mönstren, det kallas väl att ta hand om sig själv. Min terapeut sa att depression och utbrändhet är som ett sår på huden. Såret läker men huden där är tunnare och kan lättare rivas upp igen. Vi lever med det, men vi lär oss av det.
Mitt perspektiv på livet har förändrats. Nu är jag en mycket bra mamma jämfört med tidigare. Jag behöver inte yttre attribut för att leva ett bra liv, jag har så jag klarar mig. Mycket kan jag jämföra i då och nu, vilket gör att jag inser hur bra jag har det, egentligen!
Det är ingen skam att säga ”Jag mår inte bra…” och vi får säga ”Jag mår bra!”. Båda ryms med!
läste igenom dina inlägg. tankeväckande texter.
själv har jag erfarenhet av såväl terapi som inte hjälpte, terapi som fick mig att må sämre, nästan kantra över till fel sida helt och hållet, och slutligen terapi som hjälpte mig tillbaka.
bra att du mår bra, livet är så värdefullt.
Tack, S, för att du delar med dig av din erfarenhet. Vad tråkigt att du erfarit dålig terapi, det är ju faktiskt en risk att det inte alls fungerar med den terapi man först ”får kontakt med”. Jag är innerligt glad för dig att du hittade en terapi som fungerade och hjälpte.
Vad är din erfarenhet, hur ska man hitta rätt terapiform eller vårdperson? Och ifall det, som i ditt fall, blev fel från början, hur kommer man vidare så att det blir rätt till slut?
Allt gott till dig!
S
hej
det är nog väldigt svårt att veta hur man ska hitta rätt terapeut, jag har tyvärr den erfarenheten att man nödvändigtvis inte alls vet första gången man träffar en terapeut om hen kommer att vara bra eller inte. och man tycker inte nödvändigtvis heller illa om en terapeut som får en att må sämre. det här är allvarligt, eftersom jag av erfarenhet vet hur stor inverkan i ens liv en bra terapeut kan ha, för mig var det fråga om att få ett vanligt liv eller att marginaliseras helt och hållet. tycker också att det är orättvist att man inte kan veta om en terapi är bra eller inte om det är sån terapi man betalar helt själv. man har helt enkelt inga garantier för att det ska hjälpa och man får ju inte heller sina pengar tillbaka om man börjar må sämre p.g.a. terapin.
den terapeut som fick mitt liv att ta en avgörande vändning till det bättre tog inte så mycket ställning till mitt mående eller mitt liv och utgav sig inte heller för att sitta inne med absoluta sanningar om mig. de terapeuter jag hade gått till tidigare hade väldigt höga tankar om sig själva och sin kompetens men tyvärr fick jag ingen hjälp av dem. så försiktighet och ödmjukhet är nog väldigt viktiga egenskaper hos en terapeut. jag har också hört av andra som gått i terapi att det är väldigt provocerande när en terapeut är för tvärsäker på sina bedömningar och hävdar att patienten är si och så och att det kommer att gå si eller så. då blir man nog som patient irriterad och känner sig ännu mer utsatt och man hamnar i ett läge där man vill försvara sig och säga att det som terapeuten säger inte stämmer. är det är ju inte bra för relationen till terapeuten. ingen människa kan med total säkerhet bedöma en annan människa fullständigt så därför är det nog viktigt att terapeuten är försiktig. så om jag nu skulle vilja gå i terapi skulle jag nog välja en som inte lovar för mycket med terapin. en människa som ger ett ödmjukt intryck.
jag tror också att det är bättre att terapeuten inte haft det för lätt i livet, motgångar ger nog en empati och livserfarenhet som det inte går att studera sig till. min sämsta terapeut var nyutexaminerad. hon hade kommit in med en gång till en krävande psykologutbildning och hon led väl av den nyutexaminerades tvärsäkerhetssyndrom. men några år senare gick jag några gånger hos en psykologstuderande som gav ett mycket mer ödmjukt intryck och diskussionerna med henne gjorde nog mig gott, så man kan inte riktigt generalisera heller och säga att nyutexaminerade terapeuter skulle vara sämre än de med längre arbetserfarenhet.
hur man kommer vidare om man kommit till en terapeut som inte är bra….då är det väl nog bäst att försöka hitta en bättre terapeut. jag har tyvärr inget recept på hur man ska hitta en bra, annat än att byta ifall man känner att man mår dåligt av en terapi. det ska man inte behöva göra i längden, fastän man ibland pratar om jobbiga saker under terapin.
det blev en lång utläggning nu 🙂
du vill kanske inte gå in alltför mycket på detaljer när det gäller ditt mående, men jag frågar ändå. bara som nåt att fundera på, utan att kräva några svar. vad tror du är orsaken till ditt mående? har det varit nåt mönster du hamnat in i redan i barndomen, att alltid behöva vara aktiv och duktig? är det nåt mönster som ingen sett och kommit på att bryta förrän det gått så långt att du börjat må väldigt dåligt? hade det kunnat hända nåt redan tidigare som skulle ha brytit mönstret och gjort att du inte börjat må så dåligt?
allt gott, hoppas allt ordnar sig!
TACK S för din långa utläggning! 😉 Det känns otroligt viktigt att du berättar detta! Som du säger är man ju så utsatt och kanske inte vet att det även finns terapeuter som inte ”matchar” en själv.
Frågorna du ställer är inte alls för personliga. Det är ju jag som startat hela diskussionen, så jag svarar gärna!
Jag tror, med ganska stor säkerhet, att mitt duktighetskomplex ligger i grunden, med ett baby blues-tillägg, kryddat med för lite sömn. Allt det sammanföll med att jag började ifrågasätta min härkomst och uppfostran (vilket man statisktiskt gör i 30-35 års åldern enligt [tillförlitliga] Radio Vega). Sällan är det ju bara en sak som inverkar. Det finns depression i släkten, men även omständigheter inverkar. Jag har inte blivit utsatt för något traumatiskt. Har inte heller känt att jag drivits till nåt mot min vilja. Hos mig blev min egen prestationsiver och utmattning en bomb.
Jag vet inte om jag hade kunnat göra nåt för att bryta mönstret. Även om jag önskar att min familj inte blivit utsatt för det, tror jag att jag behövde en krash för att förstå hur mitt liv och min vardag behöver vara för att jag ska fungera. Men min stolthet (och orkeslöshet) för att be om hjälp gjorde att det drog ut på tiden innan jag krashade. Skulle jag ha varit mer som min mamma, som söker hjälp direkt hon känner att nåt är fel, hade jag nog fått det överstökat tidigare. 🙂 Men jag upplever att allt har ordnat sig! Jag har mina dalar, men min livslust är starkare än någonsin. Jag hoppas att allt har ordnat sig för dig eller kommer att ordna sig!
Tack för en fin dialog!
S