Jag kommer ihåg när jag förundrat konstaterade att jag varit glad i två minuter utan att mörka tankar förstört den känslan. Det var senhösten 2012 och jag hade varit nere i tre år. I början av den hösten kraschade jag, min man sa ifrån för han orkade inte mer. Det var det bästa han kunde ha sagt i den situationen vi var i då. Jag sökte hjälp, tvingade mig själv att ta emot den hjälp som fanns, dök djupt i allt det jobbiga och reste mig. Min största rädsla mitt i det mörka var att bli bättre, paradoxalt nog. Jag hade blivit trött av att vara glada, inspirerande, allkunniga, starka, duktiga Soffa, en föreställning om mig själv jag gjort till en fasad. Jag ville inte bli bättre och bli hon igen, för hennes egenskaper gjorde mig utmattad. Tack vare samtal med terapeut fick jag inse att jag inte kommer att bli henne mer. Men jag behövde också inse att mörkret inte var en trygghetszon från det som gjorde mig trött utan en tärande rädsla jag behövde frigöra mig från.
Min återhämtning kändes kort jämfört med vad många andra måste gå igenom. Jag började må bättre.
Denhär videon (Liviing with a black dog) från WHO, Världshälsoorganisationen är en fortsättning på den video jag bloggade om förra veckan (I had a black dog, his name was Depression).
Det är först när nåt gått sönder som man på riktigt kan börja bygga ihop och hela.
