De av er som läste mitt inlägg förra veckan minns att jag funderade på sambandet mellan liturgi och värderingar. Trots en uppriktig vilja från min sida att skriva så neutralt som möjligt om de olika liturgiska formerna, att inte rangordna eller underkänna inser jag att mina egna åsikter sannolikt syns mellan raderna. Jag utgår ifrån att den observanta läsaren har märkt att jag uppfattar sammankomster med mer frikyrklig liturgi, framförallt sådana med stor fokus på vittnesbörd som ganska problematiska. I rättvisans namn tycker jag det därför är på sin plats att jag förklarar mig lite. Varför upplever jag just den här formen som speciellt problematisk?
Det handlar om smak – givetvis – och om vad jag vuxit upp med i min egen församling – det tror jag för övrigt det gör allt som oftast i det här sammanhanget och vi som ställer oss kritiskt till andras liturgi bör vara medvetna om att våra värderingar färgas av det vi är vana vid och det vi vuxit upp med. En frikyrkligt färgad liturgi med allt det innebär för verksamheten i kyrkorummet skiljer sig så gott som diametralt från det jag vuxit upp med i min egen församling. Det jag känner mig trygg i. Så visst, det handlar om smak, preferenser. Om att det som är främmande kan kännas otryggt.
Men bara smak är en för enkel förklaring. Det har i år gått 14 år sedan jag blev konfirmerad. Under den tiden har jag hunnit med nästan lika många Ungdomens kyrkodagar, några Höstdagar och åtta (tror jag) somrar som anställd i olika egenskaper på Helsingforsförsamlingarnas lägergård och sommarö Lekholmen. Under dessa år har jag i olika sammanhang fått bekanta mig med den friare liturgiska formen.
Jag har alltså en viss erfarenhet. Vad är det då jag har uppfattat som utmanande?
Vi börjar med det enklaste. Sättet att tala om tro och den stora betoningen på vittnesbörd. På basen av vad jag varit med om hör det i den här traditionen till att vittna om hur ens tro har påverkat ens liv. Det här skedde typ aldrig i det kyrkliga sammanhang jag växte upp i. Så att höra någon vittna finns någonstans utanför min bekvämlighetszon. Jag vill inte sticka under stol med det.
Samtidigt skulle det vara en förenkling att enbart skylla på smak. Det har också att göra med att det finns ett retoriskt mönster som verkar upprepas i vittnesbörden. Det ser ut ungefär så här: först finns en människa (som beskriver sig som helt okej/helt skit/olycklig eller något annat), hen kämpar alltid med någon utmaning, möter Jesus och så blir allt plötsligt bättre. Jag tror att målet med vittnesbörden är att förklara för åhörarna att tro kan utgöra en enorm rikedom i ens personliga liv, men ganska ofta har jag fått känslan att det här finns en underton som säger att hen som inte tror är en lite sämre människa. Att det blir så beror enligt mina misstankar på två saker:
1. Den som vittnar saknar förmåga att klä sin upplevelse i ord, varför budskapet i vittnesbörden samtidigt blir onödigt svartvitt och lämnar rum för onödigt många alternativa tolkningar.
2. Att det finns ett visst inre tryck hos människor som rör sig i ett sammanhang där det hör till att bära vittnesbörd att själv vittna om sin tro, vilket leder till att ett visst mönster upprepas.
Så har jag också märkt att jag själv förhåller mig väldigt cyniskt till hela konceptet vittnesbörd. Jag har helt enkelt svårt att tro på att det jag hör är äkta. Jag tycker mig jätteofta ana en gömd agenda, ett behov hos den som vittnar att få stå i centrum, en överfokusering på person som gör att tron hamnar i skymundan.
Och just här tror jag att min personlighet och mina preferenser gör det svårt för mig. Kombinationen av den tradition jag vuxit upp i och den vana att sönderanalysera allt, också mig själv, som jag alltid haft och som åtminstone inte har tonats ner av mina studier, gör det jättesvårt för mig att ta konceptet vittnesbörd på allvar.
Det betyder inte att jag inte skulle ha stor respekt för de människor som vågar ställa upp och tala om sin tro. Det har jag, för det skulle jag knappast själv våga. Åtminstone inte på samma sätt. Det är bara det att, för att jag är sådan som jag är ställer jag stora krav på den som vittnar. För att jag ska kunna ta det som sägs på allvar, måste jag ta den som säger det på allvar. Det måste vara en människa jag har förtroende för. Annars tror jag mig bara vittna något oäkta.
Okej, nu har jag försökt redogöra för vad det är i formen som är utmanande för mig. Näst i tur är negativa erfarenheter.
En del av den friare liturgin verkar vara en tradition att rakt ut säga vad en tycker (vilket i sig inte är fel) med avigsidan att ibland sätta sina egna åsikter i Guds mun (vilket för mig inte känns rätt). Det har jag svårt med, det är ingen hemlighet.
Friare former av andakt, och då främst sådana med vittnesbörd och karismatiska predikanter (i brist på bättre ord) är de enda i vilka jag känt mig personligen påhoppad eller kränkt. Det handlar om upplevelser av att någon andligen våldfört sig på mig men också om folk som talat om och fördömt saker de vetat allt för lite om och stark indignation jag känt å näras och käras vägnar. Det här har påverkat de förväntningar jag har på den här sortens liturgi.
Det är heller ingen hemlighet att mycket av den erfarenhet jag samlat på mig härstammar från sammanhang med många ungdomar och en kanske relativt hög tendens till svartvita tolkningar. Det här inlägget har gått ut på att förklara vad jag upplever som utmanande i ett för många kärt sätt att fira andakt. Avslutningsvis vill jag därför skifta fokus från allt det negativa.
Som sagt har jag haft svårt med friare liturgi, med karismatiska predikningar och med folk som bär vittnesbörd. Därför känns det jättebra att kunna säga att min inställning till den här andaktsformen har förändrats under de senaste två-tre åren. Under dessa har jag fått se exempel på en hur vacker gemenskap som kan uppstå kring denna andaktsform, jag har sett hur från tidigare bekanta ungdomar har blomstrat och jag har fått uppleva sådant jag aldrig kommer att glömma. Min syn har nyanserats och vackert så.
Jag har blivit tvungen att inse att bara för att det finns en form av tillbedjan som för mig personligen känns utmanande, så kan den inte med nödvändighet förknippas med alla de fördomar och etiketter jag vill stämpla den med. Tvärtom; här finns kärlek och medmänsklighet, något stort, om än på ett sätt och i en förpackning jag inte själv förstår mig så bra på.
Sedan kvarstår ju vissa dubier – men de är de samma som de är oavsett hurdan liturgi det handlar om eller var i kyrkan en befinner sig. Svårigheten att få ett grepp om var folk står i olika värderfrågor som är viktiga för mig till exempel. Och där kunde jag ju bli bättre på att fråga helt enkelt.
