Den vita röken lade sig tung över vattnet. Vi var som isolerade på den lilla holmen. När jag stod på stranden och tittade ut mot havet flöt havet och himlen ihop i en vit rök. Ingen horisont. Ljuset, tystnaden och stämningen var som taget ur en filmscen. Jag kunde nästan se dementorerna komma flygande med sina svepande, svarta kåpor över vattenbrynet. Fastän jag visste att dimman sakta skulle lätta, lekte jag med tanken att vi nu skulle vara strandsatta holmen och att vi nu var isolerade från resten av världen. Katastroftankar uppenbarade sig oundvikligt. Vad om någonting händer oss just nu? Ingen helikopter skulle se att landa här på grund av dimman. Ingen båt skulle ta sig fram. Tänk om dimman aldrig blåser iväg? Jag saknar kontroll.
Personligen är jag beroende av att planera mitt liv och strukturera mål, ett personlighetsdrag som både har sina fördelar och nackdelar. Det är skrämmande när kontrollen rubbas. Men faktum är att hur vi än försöker, så visar det sig att det är omöjligt för oss att ha kontroll över allt. Allra minst vädret.
Naturen. Det är få saker som gör en lika ödmjuk som naturen. När stormen sveper in, när dimman lägger sig ogenomtränglig över havet, när vulkaner spyr ut aska i luften, då får vi glömma den hybris vi går omkring och fylls med allt för ofta. Vi blir påminda om allting vi i vanliga fall tar för givet. Vi kan inte kontrollera allting, och det är bra. Låt det ske. Det är så lätt att glömma bort att vara ödmjuk och tacksam.
Skapelsen är fascinerande, och jag känner en viss trygghet med faktum att allting inte går att förutse. På samma sätt som min kropp visade mig tydligt att den behövde vila tidigare i år genom att sakta sluta fungera, kan vädret ha samma effekt på det hektiska samhället. När det behövs, lägger sig en tjock dimma för att stilla oss och göra oss ödmjuka inför livet.
