Jag är en samlare. Jag har alltid haft svårt för att slänga saker. Men jag kan identifiera mig med Bukowskis ord. När vi bytte land var vi tvungna att tömma ett hus och ett proppfullt garage. Det kändes som att kroppen blev lättare när jag inte mer behövde bära alla saker jag samlat och sparat. Och själen kändes friare. Tänk vad konstigt att man själsligen känner sig befriad då man gör sig av med saker.
Vi har några år bott med enbart det viktigaste. Vi har inte rum att köpa och inhysa en massa extra saker i den lilla lägenhet vi bor i. Men ändå samlas det små och större saker jag har svårt att göra mig av med. Ofta tänker jag att gör jag mig av med detta nu kanske jag inte har råd att köpa nytt ifall jag senare behöver det. Och jag tycker det känns tungt. Det börjar bli dags för en sommarstädning. För husfrid och för själen. Jag får ha Bukowskis ord som målbild för att våga kapa de materiella samhörighetsbanden.
Vad innefattar din själsliga vårstädning?
