Förra onsdagen stod jag och väntade på att bli upplockad av min far vid Böle tågstation. Det var ganska sent på kvällen och jag var smått irriterad och hungrig där jag stod med min stora packning. Under dagen hade jag varit tvungen att fixa och ordna mycket innan jag skulle lämna Åbo för sommaren. Jag var speciellt irriterad på mig själv för att jag i tåget upptäckt att jag glömt två bananer på diskbänken i min lägenhet i Åbo. Argh. Störande. Förutom att de bananerna troligen kommer att vandra mot mig i tamburen nästa gång jag återvänder till lägenheten, hade jag behövt dem för mitt sjunkande blodsocker.
Jag tog upp min plånbok och övervägde att gå till matbutiken på tågstationen för att stilla min hunger och irritation. Då kom plötsligt en man i 50-års åldern fram till mig. Han såg sliten ut. Hans utseende avslöjade att livet kanske inte hade behandlat honom särskilt väl de senaste åren.
– Kan jag få en euro? Jag är hungrig, sa han.
Mina tankar hade seglat långt från nuet och jag uppfattade först inte vad han försökte säga åt mig. Han upprepade frågan och jag tittade frågande på honom. Han märkte att jag tvivlade.
– Jag kommer inte att köpa öl. Jag lovar. Jag är hungrig, fortsatte han.
Hans ärlighet överraskade mig. Han hade genomskådat mig. Var det så uppenbart att jag tvivlade ifall han var värd att få en slant av mig? Jag skämdes. Jag plockade upp en peng och satt den i hans skakande hand, och sa att han får det här för att han lovat mig att han inte köper öl. Jag litar på honom.
– Jag kan komma tillbaka och visa mina inköp, sa han och pekade på matbutiken.
Jag sa att det inte var nödvändigt. Han har mitt förtroende.
Trots att det bara var en kort interaktion mellan två för varandra okända människor i två så olika livssituationer var det ett människomöte som på något sätt påverkade mig. Jag hade ingen aning om varför han hamnat i den situation han var den kvällen, och varför han bad just mig om pengar. Kanske han hade gjort dåliga val i sitt liv och nu hamnat i en ond spiral som är svår att ta sig ur. Hade han i samma veva misst sitt skyddsnätverk? Jag vet inte, det är bara spekulationer. Och för att jag inte vet, kan jag heller inte döma. För vem är jag att döma? Också jag har gjort dåliga beslut.
Jag visste alltså ingenting om hans bakgrund. Men jag visste att han var väldigt mån om att visa mig att han kommer att göra ett bra beslut just den kvällen, ifall jag ger honom möjligheten.
Såklart finns det ingen garanti för vad han sist och slutligen använde slanten till, men mannen vid tågstationen fick i alla fall chansen att där och då göra ett val han kunde vara stolt över. Och att känna att någon hade förtroende för honom.
