Den här veckan har jag gråtit mycket. Inte för att jag har varit olycklig, utan för att jag har så många beslut att ta. Det är så mycket i mitt liv som är osäkert, att det har känts tungt.
Jag har mer och mer börjat tänka på mitt liv utifrån vad jag mår bra av, inte vad som kanske är det ekonomiskt smartaste eller det allmänt accepterade sak att göra. Nu handlar det ju inte om några tokigheter som jag planerar, så det är inte så dramatiskt som det kanske låter. Vad jag menar är att jag tänker inte längre låta rädslan styra mina beslut. Rädslan väljer den trygga vägen, men den vägen är inte nödvändigtvis den som jag mår bäst av.
Man vet aldrig när livet tar slut eller ändras på något drastiskt sätt. Därför ska man inte vänta, skjuta upp livet till nästa vinter, nästa år, utan börja på den vägen nu som man egentligen vill. Det är bara nuet som är verklighet. Jag tror att när jag lever på det sättet som jag verkligen längtar efter så då kan jag också ge mest till omvärlden. Visar jag kärlek mot mig själv så kan jag lättare visa det även mot andra.
Jag tror att jag har bra saker framför mig, bara jag bejakar det som jag i mitt hjärta längtar efter och mår bra av.
