Fallet Eerika är på tapeten igen. O ena sidan bra, o andra sidan dåligt. Bra är att de problem och resursbrister som finns inom barnskyddet uppdagas och åtgärdas, men dåligt för hela den där historien är så hemsk att jag mår fysisikt illa. Mina ostrukturerade tankar är ungefär enligt följande:
Om någon skrivit ett manus med samma innehåll skulle ingen ha publicerat historien, för den är inte trovärdig. Visst finns det sadistiska styvmödrar och enfaldiga fäder som kanske kunde genomföra denna långa vandring mot dödsdalen, men inte skulle 11 olika ämbetsmän låta detta ske i Finland. I filmer brukar folk dödas så att de dör snabbt, inte långsamt kvävas till döds. Speciellt inte barn.
Fallet har blivit något av ett kollektivt trauma. Fråga de flesta du känner vilket som är det mest hemska fall de minns från de närmaste åren och svaret är antaligen Eerika.
Många av oss män är inte jättebra på att ventilera känslor, men när detta fall kommer på tals blir vi kanska känslosamma. Speciellt om man råkar ha en dotter, men även andra reagerar starkt. Reaktionerna varierar ganska kraftigt, men de flesta skulle vilja hämnas på sätt eller annat.
Själv tycker jag att det är lite konstigt att de blev dömda som om de vore i sina sinnes fulla bruk, för dels kan de omöjligen vara det och dels är livstidsstraff i Finland nästan kortare än medellängden på äktenskap här i vårt land. Att tortera ett barn till döds kan inte och får inte vara något en normalt funtad människa gör, speciellt inte sitt eget barn.
Hon dödades inte pga ett enskilt raseriutbrott där föräldern i vredesmod har ihjäl sitt barn av misstag eller pga nerdrogade föräldrar som inte visste ut eller in. Hon dog som ett resultat av ett synnerligen långvarigt och sadistiskt plågande. Sådant gör inte normalt funtade människor och den som är kapabel till sådana grymheter kommer nog inte att botas av några år tukthus.
Frågar ni mej har förlåtelsen en gräns och i detta fall har mördarna gått över den gränsen. Det kan omöjligen vara så att bara man torterar ihjäl sitt barn och sedan ber om förlåtelse – och får det. Då är det något som är fel i systemet.
Men vi tar det där om ovillkorlig förlåtelse någon annan gång.
