Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Vad säger du åt en som funderar på döden?

24 feb , 2015, 00.28 Rofa Blauberg

 

Vad säger du åt en som funderar på döden, som strävar efter att förstå den men inte har en chans?

Kanske säger du att alla gör det, att det är normalt, att det hör till?

Berättar du att samma grubbleri sysselsätter dig, att din undran också vaknade när du var riktigt liten, att du om sanningen ska fram funderat sedan dess?

Erkänner du att du inte alls är du med tanken, att du ibland är rädd, helt stel av skräck? Medger du att du undrar hur det känns. Och fylls av obehag och ångest när du inte vet?

Vad säger du om känslor av maktlöshet, inför det skrämmande,  det okända, oundvikliga?

Att du finner tröst i tro, vågar du göra det?

Och är det rätt?

Kan hända är det bättre att helt enkelt, berätta om den där som du läst om en gång. Den som efter ett långt liv lyckats med att försonas, med tanken om ens eget livs förgänglighet. Då är risken mindre att du väcker anstöt och hoppet som du ger blir mer konkret.

 _______________________________________________________________________

Jag har ett jobb där jag får undervisa i ett ämne som tillåter mig tala om svåra saker med människor som är intresserade av allt och enormt nyfikna på livet. Ett tema som jag ständigt verkar återkomma till är döden. Ett tema som jag i teorin har verktyg att tala om men som i praktiken är mycket svårare att diskutera. Dels har jag själv ganska svårt att veta hur jag ska förhålla mig till fenomenet och dels vill jag gärna undvika att använda de religiösa verktygen av rädsla för att det ska bli fel.

Hur skulle du göra? Vad skulle du säga åt en som funderar på döden?

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *