Folk tycks inte må bra i huvudet. När minister Räsänens bil krockade, var internet fullt av skadeglatt folk eller sådana som gjorde sig lustiga på det. Själv anser jag att hon resonerar högst konstigt i många sakfrågor, men det betyder inte att jag skulle vara skadeglad när hon hamnar in en bilolycka. Hoppas hon mår bättre nu. En bilolycka involverar dessutom flera parter som alla har familj. Många olyckliga och oroliga människor. Inte trevligt.
Nu har jag inte läst alla diskussionforum, men det finns säkert någon knäppgök som anser att ”she had it coming”. I hennes fall finns det säkert knäppgökar från de båda ytterligheterna, dvs. de som anser att hennes konservativa linje är roten till allt det onda och det som anser att hennes eftergifter till de liberala är roten till det onda.
Jag började fundera på detta med förutbestämda öden, karma eller kausalitet – vad man nu vill kalla det. Visst vore det smidigt att vandra genom livet med inställningen att allt styrs av en hand från ovan, men det är på något sätt för lätt.
Varför skulle vi vara utrustade med en relativt komplicerad hjärna och ha en unik förmåga att anpassa oss, om det vore i onödan? Nej, svaret finns inte i Maxtrix-filmerna, för de tar inte ställning till hur det varit innan maskinerna tog över.
Att leva in en värld där individen inte har något ansvar skulle vara den värsta dystopi jag kunde tänka mej. Att alltid kunna skylla från sig och konstatera att någon annan bestämde är en mycket dålig lösning på många sätt, speciellt då vi är 7 miljarder på denna boll. Därför tror jag inte att det fungerar så.
Vår civilisation är, enligt de flesta mätbara värden, i bättre skick än den någonsin varit tidigare. Det betyder inte att det är bra, utan berättar snarare varifrån vi startat. Det stora undantaget är miljön och energifrågorna, men vi blir bättre hela tiden även där. Tyvärr går det för långsamt, men riktningen är rätt. För att lära sig så måste man misslyckas och det är något vi håller på med, låt vara i en massiv skala.
De av oss som är föräldrar vet (förhoppningsvis) att barnen måste få prova själv och tidvis misslyckas och/eller stöta sig. Att styra upp och vara överbeskyddande leder inte särskilt långt.
Därför anser jag att det inte är långsökt att vi är en barnaskara som övar och lär oss. Vi är nära en katastrof från och till, men vi blir bättre hela tiden. Om det finns en barnaskara, bör det väl finnas föräldrar också? Betyder det då att vi inte är tillräckligt nära en total katastrof för att föräldrarna skall ingripa, eller betyder det att sakerna är tokigt men föräldrarna är själva för trötta och/eller upptagna med något annat för att orka ingripa just nu? Båda alternativen är möjliga, tycker jag.
Stora frågor såhär på en lördagsmorgon, men värt att fundera på nu och då. Alla goda idéer mottages i svarsfältet nedan.
