Vi har en valp som är nyfiken på hur det allra mesta smakar. Detta faktum har för egen del lett till en hel del oanade upptäckter och insikter. De två främsta; att folk är osannolikt dåliga på att pricka soptunnan – oavsett om det handlar om tuggummi, godispapper eller påsar med hundbajs – och att det finns typ två sopkärl i den stadsdel jag bor i.
Även om jag anar att det finns ett samband av modell orsak och verkan mellan bristen på sopkärl å ena sidan och mängden skräp på marken å den andra, tänker jag att det finns flera, mer avgörande anledningar till villigheten att smutsa ner ens egen näromgivning.
Vad signalerar all bortkastad mat och den oändliga mängden tomma eller halvtomma snabbmatsförpackningar en lördag eller söndag morgon? Vad allt tuggummi min hund vill äta eller all ”kvarglömd” – förpackad eller oförpackad – hundbajs som dygnet runt förgyller våra promenader? Säger det att vi bryr oss om varandra, om allas välmående? Jag tycker inte det.
Jag uppfattar allt skräp och all skitighet i mina hemkvarter som ett tecken på att vi i allt mindre grad saknar intresse för sådant som gynnar kollektivet. Att vi av en eller annan orsak förlorat förmågan att se konsekvenserna av de små val vi gör i vår vardag och slutat bry oss om våra medmänniskor.
De små beslut vi fattar varje dag skvallrar om att vi på kollektivets bekostnad ställt jaget i centrum. Samma tendenser syns på ett mer övergripande samhälleligt plan. Många beslutsfattare – och följaktligen också väljare – verkar anse att alla kostnader som inte direkt gynnar en själv är onödiga kostnader. Så sparas pengar där det är lättast och de som redan är utsatta eller svaga blir de som får lida allra mest.
Att till exempel spara på utbildning genom att minimera mängden vuxna anställda i skolorna eller att effektivera åldringsvård genom att tvinga minsta möjliga mängd vårdare vårda ett maximalt antal åldringar, skiljer sig inte i det väsentliga från att hänga upp allt för få sopkärl på ett allt för stort område. Resultatet kommer bli att allt fler av oss badar i bajs, medan många oskyldiga riskerar fara riktigt illa av allt onödigt skräp de tvingas vada igenom.
Samtidigt har jag svårt att blunda för tanken att var och en av oss kan bidra till en trevligare vardag för alla. Vad kan du göra?
