Jag håller just på att söka jobb till hösten, och går mycket i de tankarna. Jag har en utbildning som gör att jag kan söka både jobb där de anställda nästan utan undantag är kvinnor, men även arbete där det bara finns ett fåtal kvinnor.
Nu i veckan var jag i en arbetsintervju för den manligare av yrken. Jag hade klätt mig på morgonen i en kjol eftersom jag hade lovat visa den till en kompis. Sedan hade jag med mig byxor i ryggsäcken, som jag tog på mig innan jag åkte till intervjun. Vännen frågade om jag tänkte att det lönar sig klä sig maskulinare pga yrkets natur, och så tänkte jag ju.
Det är fortfarande lite bättre och lite lättare att vara man än kvinna, i många avseenden. Kallar man en pojke eller man med något kvinnligt ord, så är det elakt. Kallar man en flicka eller en kvinna med något manligt ord, så är det tvärtom ofta beröm, förutom när det gäller utseendet. Männen tar dessutom helt fysiskt mera plats än kvinnor, och då menar jag inte storleken i kroppen utan hur man för den. Jag åker nästan varje dag kollektivtrafik, och har fått bekräftat hur olika vi sitter och rör på oss. Männen sitter ofta med brett spridda ben, medan kvinnor trycker sig mera ihop. Männen tar plats med sina kroppar, kvinnor, om de gör det, med sina barnvagnar och kassar.
Men vad hade det här nu med mitt arbetssökande att göra? Tja, det är väl det att tanken slår mig att jag kan behöva bevisa mitt kunnande mera än en man som söker samma jobb förväntas göra. Och att jag försöker förminska min kvinnlighet för att det ska vara lättare för en eventuell arbetsgivare att föreställa mig i jobbet.
På ett sätt känns sånt här taktikerande fel, men jag tänker att när/om jag väl får jobbet så kommer jag att kunna skingra några fördomar. För jag är bra på mitt jobb, och det har inget med mina äggstockar att göra.
