Andetag

Jag är inte den som blir uppjagad av jul. På riktigt inte. Det är liksom inte min grej. Eller, rättare sagt har väl min grej de senaste åren varit att ”julen inte är min grej”. Den rätt negativa inställningen bottnar i det faktum att jag med åren i ständigt växande grad börjat störa mig på den konsumtionshysteri som verkar vara det viktigaste temat för julen.

Då vi nått december borde vi långsamt sakta ner och stilla oss inför jul. Många år har jag ändå upplevt det motsatta; ju närmare jul, desto högre tempo åtföljt av maxat upptrappad uppmuntran att köpa allt. Många år har jag upplevt det så och samtidigt suktat efter att få slå mig ner med mina nära och kära och bara varva ner. I alla år har lugnet i bästa fall infunnit sig i något skede på julafton. Julstämning har ibland varit svårt att uppbåda.

Julen och framförallt advent har alltså inte varit min grej.

I år är det annorlunda. I år är känner jag mig som då jag var fem år gammal och övertygad om att tomten skulle komma med precis den där gåvan jag alltid hade drömt om. I år känner jag mig som jag tänker mig att en borde känna sig i advent, för i år väntar jag faktiskt alldeles extra mycket!

Den gångna helgen har jag firat första advent. Jag har gått i kyrka och jag och M har tillbringat en lördag i bil. Vi har kört i sammanlagt mer än tio timmar för att titta på en som om allt går väl ska flytta hem till oss precis till jul (VI SKA FÅ EN HUND!!! (Om det inte blev tydligt av bilden)).

Inte heller inför årets jul kommer jag lyckas varva ner, så ivrig är jag. Julstämning lär det ändå inte råda brist på.

Denna advent går jag omkring och väntar, rädd för att spricka av all glädje och orolig för att det hela ändå ska vara för bra för att vara sant. För nästan precis så fint känns det (fast kanske ännu bättre)!

Minns du en jul då du verkligen väntat på och sett framemot?