Klockan har hunnit bli 23 innan jag börjar steka köttbullar. Jag förbereder lunchen för nästa dag eftersom jag vet att förmiddagen kommer att bli fullspäckad. Helst skulle jag inte göra det här nu men köttfärsen borde lagas och jag vet att jag imorgon kommer att vara tacksam över att jag stått här i köttbullsbaket denna sena timma. Så jag rullar bullar och känner mig egentligen ganska tillfreds. På bordet brinner det första ljuset i adventsljusstaken – så många fler stämningsskapare har vi inte plockat fram ännu. Hemmet är smått kaotiskt. Städningen inför första advent blev minimal. Ändå infaller sig en första julstämning där jag står och vänder på köttbullarna i pannan. Och jag vet direkt varför: att laga mat eller baka sent på kvällen – det hör till mina julminnen och det ger julstämning. Skillnaden är att det nu är jag och inte mina föräldrar som fixar i köket. Det är roligt att märka att jag inte behöver ligga i sängen och lyssna till ljuden för att julstämningen ska infinna sig, den infinner sig minst lika mycket i att vara den som pysslar i natten. Nyckeln är kanske att jag inte känner mig alltför trött och att jag inte har någon brådska. På svag volym sätter jag på en skiva med adventsmusik. Allt är perfekt.
***
Köttbullsbaket glömde jag att föreviga så det får bli en bild av en annan för mig viktig stämningsskapare i stället.
