Oavsett vad man anser om bl.a könsneutrala äktenskap, kan vi väl alla vara ense om att diskussionen borde föras på ett mera nyanserat och relevant sätt.
Retoriken är lika tillspetsad som när det diskuteras abort. Det klassiska tillspetsade exemplet gällande abort är nunnan som våldtags och blir med barn. Är det då OK att göra abort? Mitt problem med detta resonemang är att antalet våldtagna nunnor bland abortgörare är ganska liten, så vi kan inte diskutera en fundamental människorättslagstiftning via detta extremundantag.
Däremot kunde en avsevärd mängd krut sättas på varför så många unga par gör abort? Observera att jag inte sade ”unga kvinnor”, för det behövs två för att bli gravida. Om mannen hållit dolmen i styr eller satt huva på under coitus, skulle många problem undvikas. Ett jättesorligt fakta: visste ni att det i en alarmerade stor mängd av fallen är kvinnan som ensam betalar för ingreppet. Inte är det så dyrt, men nu kunde dolmdopparen delta i kostnaden, tycker jag. Dessutom är det endast kvinnan som behöver ange orsak för abort. Återigen, två deltog i akten. Det är säkert i många fall som mannen inte finns tillgänglig när aborten skall göras, men det är knappast endast kvinnans fel?
För att återgå till den våldtagna nunnan, antag att hon nu då föder barnet, oavsätt om abort är tillåtet eller inte. Hur skall hon uppfostra barnet, och allra viktigast, med vem? Om vi nu skall tro en populär tolkning av FN:n människorättsdeklaration, så skall barnet har rätt till både en mamma och en pappa. Skall barnet då bo med sin mamma och mannen som våldtog mamman? Då måste nunnan bo minst följande 20 år med sin våldtäktsman. Eller skall mamman bo ensam, vilket gör henne till en ensamförsörjare. Eller på klostret, där barnet endast får kvinnliga rollmodeller? Som jag förstått skall barnet växa upp med far och mor för att båda rollmodellerna. Måste då nunnan gå ur kloster för att barnet bara skall exponeras för manliga rollfigurer också?
Inte särskilt fruktsam diskurs, eller hur? Vi kan inte föra diskussionen på basen av extremfall, vi måste diskutera på basen av de mera sannolika skenarierna. Det betyder att vi måste sluta spetsa till saker och förstå att olika människor har olika situationer.
Det finns gifta heteropar med barn som absolut inte borde ha barn och de finns ogifta homopar som är jättebra föräldrar, och allt där i mellan och runtom. Att definiera ett föräldraskap via lagstiftning är svårt, ifall vi inte sätter krav på föräldraskapet. Bara för att den ena har en snippa och den andra en snopp, betyder inte att de automatiskt är bra eller ens nöjaktiga föräldrar. Inte heller blir man bra föräldrar genom att vara ett registerat/gift homopar.
Kanske vi kunde sluta tjafsa och beskylla varandra för allehanda ovidkommade och fokusera på vad som är viktigt: att få familjerna och därmed barnen att må bra. Två föräldrar, oavsett kön, är antagligen bättre än endast en, för det är jättetungt ensam och det tär både på förälder och barnen. Dessutom är det svårt att spela good cop/bad cop om man är ensam…
Två bra föräldrar av samma kön är bättre än en bra och en dålig förälder av olika kön, påstår jag. Må kanhända inte vara enligt någons tolkning av den goda boken, men barns välmående bör väl gå före Bibeltolkning i alla sammanhang.
En helt annan femma är den icke-statsrelaterade kyrkans subjektiva rätt till kyrklig vigsel, men det har inget med ämnet ovan att göra.
