Jag har i veckan besökt en gymnasieskola i södra Finland, och pratade bl.a där med en lärare om hur stressigt ungdomarnas liv nuförtiden är. Läraren berättade att ungefär hälften av gymnasie-eleverna där har ett jobb förutom skolan. De som inte jobbar, har kvällarna och helgerna fyllda med mer eller mindre ambitiösa hobbys. Under samma dag lunchade jag i sällskap av några universitetsstuderande och -anställda, och en av dem berättade med en stolt min att den här sommaren hade han för första gången semester sedan 2002.
Jag är uppväxt med en nästan glorifierande attityd till arbete. Det är arbetet som man värderar människan efter, och jobbar man inte så är man lat. Jag var länge en av dem som helst arbetade när jag hade chansen och tyckte att det var nästan pinsamt om jag någon gång hade en ledig vecka.
Till slut gick det inte längre, och jag blev sjuk. Jag blev så sjuk att det ett tag inte ens gick att arbeta eller studera överhuvudtaget, och det gjorde att jag mådde ännu sämre. Jag kände mig lat och värdelös.
Nu tänker jag inte längre på det sättet, utan förstår hur viktigt det är med vila och roligheter. Mitt arbete och annan engagemang definierar inte vem jag är, utan det bestämmer jag själv. Jag säger nuförtiden lätt ifrån när någon glorifierar stress och ständig arbete, särskilt när det händer när unga människor är närvarande eller när talaren arbetar med barn eller ungdomar. Jag skäms inte längre över att jag helst vill för det mesta ta det lugnt i fritiden, och att jag behöver åtminstone en helt ledig dag i veckan för att må bra. Jag skriver in jobb och andra sysselsättningar i kalendern, och ser till att det finns även tid då jag inte har något planerat. Eller jo, jag kanske har planerat att se på film och sticka. För det är lika viktigt som att gå till jobbet eller att studera.
