Jag ska i morgon vara med i en panelsamtal och intervju tillsammans med en nuvarande och en tidigare Andetag-bloggare på Bokmässan i Helsingfors. Precis som jag var både glad och tveksam inför att börja skriva här i bloggen, så är jag också inför detta. Samtalet ska ju handla om kyrkan och tron, och jag har tappat tron och lämnat kyrkan, vad kan väl jag ha att säga?
Jag läste just mitt allra första text här på bloggen. Då skrev jag att jag tycker att jag har en berättelse som jag tror att kan vara intressant för flera. Nu vet jag inte om det har blivit så då det är så sällan som någon kommenterar mina texter här på bloggen eller på facebook. Jag tycker mig ändå ha funnit min plats som bloggare, och känner att jag har hittat en balans mellan öppenhet och integritet som jag är bekväm med. Jag hoppas att åtminstone någon kan antingen känna igen sig i något av min berättelse eller få något nytt att tänka på.
Tanken om att i morgon sitta på en scen och prata känns konstig då jag då blir på ett annat sätt än här i kontakt med de som hör på mig och tappar en del av min anonymitet.
Som jag har berättat här så kan jag nog upplevas som lite svår att närma sig, men om du råkar vara på Bokmässan i morgon så kom gärna och säg hej. Jag vill gärna träffa dig.
Jag kom inte och sa hej på bokmässan för jag var inte på där. Nu är jag ändå himla nyfiken – kom nån annan och sa hej? Nån du inte kände från förr eller inte sett på eviga tider?
Hej Janette! Det var några jag känner och som känner oss alla som talade. Det var dock ingen som kom särskilt och sa hej. Hade varit kul förstås!
Dina inlägg berör mig ofta. Tack för att du bloggar! Kan en orsak till att du sällan får kommentarer vara att vi andra inte vågar vara lika öppna? Jag har ofta velat kommentera – men inte offentligt.
Tack Jen, det betyder jättemycket för mig att höra det du skriver. Jag har funderat själv också på det där med offentlighet. Jag har ju fördelen att få skriva varje vecka och förklara mig, medans man på kommentarer kanske inte kan skriva lika mycket. Jag är väldigt privat som person, och har inte berättat om mitt dagsjobb t.ex. även fast det förstås går att ta reda på om man nu skulle vilja det. Jag försöker alltså hålla någon slags balans mellan privat och offentligt, och än så länge tycker jag att den linjen jag har tagit funkar för mig.
Om du någon gång skulle vilja kommentera men inte offentligt, så kan du ju t.ex. skicka meddelande på fb genom Andetags sida eller skicka mail genom Andetag.
Jag förstår det där med att inte kommentera pga att det känns för privat. Kan känna likadant ibland.
Vad roligt att du svarade Paula! Ännu roligare hade det förstås varit om du kunnat rapportera att det var många som kom och sa hej.
Jag uppskattar också storligen dina inlägg och ska försöka kommentera lite ibland så att det känns ännu trevligare att skriva.
Allt gott!
Tack Janette!