I parken utanför domkyrkan hälsar dottern på förbipasserande fotgängare medan hon själv sicksackar fram och tillbaka över gångvägen. ”Hej”. Jag funderar på om hon härmar oss stora. Det händer förstås att vi möter bekanta när vi är ute och går. Ibland byts inga fler ord än just ”hej”. Man kan alltså gå på stan och säga ”hej” till människor som kommer mot en? – Är det den grejen hon utforskar där hon går och hälsar på den ena främlingen efter den andra?
Många svarar, men inte alla. En del verkar höra hennes hej men tycker kanske det är lite pinsamt att återgälda det. Jag tänker att de små skolas rätt väl in i en kultur där det inte är självklart att hälsa på främlingar (ibland får de också förmaningen att inte göra det). Hur många tystnader efter ett ”hej” behövs det för att man börjar fatta hur vi beter oss, vem vi hälsar på och när vi låter bli? Den lilla vid min sida verkar ännu inte ha ”fattat”. Hon hälsar vidare och konstaterar vänd mot mig ”många gäster”.
Hennes världsbild utmanar mig.
