”Allt har sin tid…”
Så står det skrivet i tidernas bästa bok, och jag förstår just nu ovanligt bra vad det innebär.
Jag har de senaste åren levt i en tid av oregelbundet församlingsarbete och distansförhållande. Jag har bott i en väska och sällan packat upp necessären . Jag har bytt arbetsplats några gånger. Jag har också talat mycket – i predikstolar, i intervjuer, i ett sommarprat här och i bloggtexter där.
Nu är det tid för annat.
Nu bor jag äntligen i samma stad som min man. Vardagen tillbringar jag framför tjocka böcker och lysande skärmar. Jag läser och skriver medan jag njuter av pausen från att tala och höras. Rytmen är en annan. Jag som alltid bokat kalendern full med människomöten där det pratas liv över en kaffekopp vill nu allt oftare dricka mitt kaffe för mig själv. Jag som fyllt mitt liv med program vill nu laga mat i lugn och ro, läsa skönlitteratur och springa längs grusvägar intill Aura å.
Jag njuter av enkelhet och tystnad. Jag är hemma tillräckligt länge för att tända ljus. Jag njuter av rutiner: ”Mats, kan vi vara sådana som städar på torsdagar?” Bara tanken på att kunna ha rutiner på veckobasis känns överväldigande.
Och nu vill jag vara lite tystare, lite ensammare och lite enklare – väl medveten om att detta också är för bara en tid. Jag tackar för tiden här på Andetagbloggen, och hoppas att vi ses eller hörs i ett annat sammanhang nån gång.
… och tills vi möts igen, må Gud hålla dig i sin hand. Amen.
Foto: Kavilo Photography
hejdå? 🙁
Neeeej 🙁