Dagens tema är valet i Sverige och visst, det är intressant och viktigt och jag känner mig manad att skriva något om det. Men jag kan inte tillräckligt, är inte tillräckligt insatt och vet att det finns många som vet mer än jag och som kommenterar det skedda mer än nog och mer än väl. Jag bjuder på en bild från min vardag istället.
På agendan på kvällsjobbet idag: arbete med Tove Janssons ”Berättelsen om det osynliga barnet”. Berättelsen om Ninni som blivit osynlig till följd av att den tant hon bott hos skrämt upp henne och behandlat henne illa. Janssons berättelse manar oss till eftertänksamhet och visar hur vi med vårt beteende kan förminska eller bekräfta våra medmänniskor och deras värde som individer – Ninni blir till slut synlig och vågar ta plats efter att muminfamiljen med mamman i spetsen öser en rågad skottkärra kärlek, omtänksamhet och medmänsklighet över henne.
Jag blir alltid lite glad när jag har möjlighet att arbeta med just den här texten. Den är positiv. Den fokuserar inte det negativa utan visar att vi kan använda våra krafter till att bygga upp, stötta och bekräfta. Det är vi som väljer vad vi gör med den makt som givits oss. Det upp till oss själva att ta vårt ansvar.
Jag hoppas ni missförstår mig rätt alla ni som -ed rätta kan man kanske säga- kritiserar det jag nu kommer att säga: Jag får en känsla av at många som skriver om (/t ex) osynliga barn kanske omedvetet tror att problemet försvinner av sig självt när barnet blir vuxet- utan att man behöver göra något åt saken
Ja! Det är faktiskt något jag också oroar mig för. För det är ju inte så att problemen upphör att existera bara för att ett barn blir myndigt. Däremot kan vi förebygga många potentiella problem genom att se de barn som riskerar bli osynliga.
En sak som jag tycker är så fin med den här berättelsen är aspekten att muminmamman och resten av familjen inte egentligen förstår vad som är felet med Ninni eller allt för mycket försöker göra henne synlig igen. Jag upplever det snarare som att de konstaterar att här är någon med ett problem vi inte mött förr och som vi inte har erfarenhet av, men i väntan på att komma på hur vi ska lösa det tar vi med henne i gemenskapen. Det får mig osökt att tänka på en tidningsintervju med en forskare som skrivit en bok om skam och som i intervjun menade att kyrkkaffe är ett sätt att vårda den som skäms över sig själv eftersom kyrkkaffet bygger en gemenskap.
Eller hur! Och så vill ju muminfamiljen uppriktigt se Ninni, de är intresserade av och nyfikna på henne. Det tänker jag att är viktigt och det tror jag dessutom stämmer in på kyrkkaffet också. Att människorna där är intresserade av varandra på ett eller annat sätt.