Vardagstro och söndagstvivel

Andetag,Okategoriserade

Vaggvisor

17 aug , 2014, 23.29 Malena Björkgren

 

Mamman (sjunger): När trollmor har lagt de…

Dottern: Nä.

M: Tryggare kan ingen…

D: Nä.

M: Måne och sol…

D: Nä, nä!

M: Vyss lull…

D: Nää-ä! Sjunga!

Och så vidare.

Ett vanligt händelseförlopp då jag försöker natta dottern och vi kommit fram till momentet godnattsång. Just nu är det inte många sånger som får grönt ljus. Ikväll var det ”Vargen ylar i nattens skog” ur Ronja Rövardotter. Jag har inte helt listat mig till dotterns bedömningskriterier än men tror att hon just nu gärna vill ha variation till de sånger hon hört under sina första 1 år och 9 månader. Så jag försöker. Men alldeles enkelt är det inte. Hur många sånger kan jag utantill egentligen? (Att nynna duger inte heller, det måste sjungas med ord, annars fortsätter protesterna). Och vilka sånger är det jag kan utan att snava på orden och författa lite eget då jag inte riktigt minns?

Jag tror att jag ser en röd tråd just här: det är de ”gamla” sångerna och psalmerna som jag själv växt upp med i söndagsskola, under morgonandakter i skolan och antagligen också när jag själv skulle nattas som jag minns bäst. Särskilt gäller det här kanske psalmerna. Jag försöker febrilt minnas lite nyare psalmer – inte för att de gamla inte skulle vara bra men för att domaren i detta fall är så kräsen just nu – men jag får inte fatt i texterna. Så det blir Gud som haver, Tryggare kan ingen vara, Jag lyfter ögat, Blott en dag… och en massa NÄ.

När jag som mamma var nybörjare i nattningssammanhang funderade jag ganska noga på det där med vilka sånger jag ville sjunga för mitt barn. Det kändes som om jag verkligen hade en påverkningsmöjlighet: som om musikens, sångens och texternas kraft inte är att ta lätt på. Vilka ord vill jag ge henne? Vilka bilder? Vilka melodier? Dur, moll? Gammalt, nytt?

Just nu märker jag det ganska ofta: hon har snappat upp mera än jag kanske anat. Plötsligt sjunger hon med i en vers. Hur gick det till, funderar jag. Hon ligger där och registrerar tyst för sig själv. Orden och melodierna blir en del av henne. Både härligt och lite skrämmande.

Jag blir stärkt i min tro på musikens betydelse när jag läser en text av prästen Tony Alonso, som komponerat och författat sånger och liturgier. Han frågar så här: Hur många irakiska och afghanska hymner och vaggvisor känner du till? Som amerikan och därigenom med en erfarenhet av att vara indragen i krig i dessa länder funderar han: om vi kände väl till den vaggvisa som en irakisk mor sjunger för sitt barn eller de sånger afghanska barn sjunger när de leker eller föräldrarna vid födelsedagsfester – skulle vi då så lätt kunna distansera oss från dessa folks lidanden? Skulle vi så lätt kunna kriga mot dem vars sånger har inpräntats i våra hjärtan?

Tänk om Alonso har rätt eller åtminstone lite rätt, om vaggvisor från andra länder är en väg till omsorg och till och med fred. Det låter för enkelt, men tanken lockar mig. För allt som vi kan göra för att minska distansen och likgiltigheten mellan människor, för att inte fyllas med fördomar om ”de andra” – det måste väl vara fredens väg?

Vems vaggvisor är det jag skulle behöva kunna – den romska kvinnans kanske?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *