Vardagstro och söndagstvivel

aktuellt,Andetag

Mobbning – på jakt efter syndabockar?

18 aug , 2014, 06.00 Rofa Blauberg

 

Den senaste tiden har mobbning och åtgärder som strävar efter att förebygga fenomenet diskuterats på riksdagsnivå. Det är bra. Bland de konkreta åtgärder som föreslagits finns alternativet att flytta mobbaren till en annan skola. Det är mindre bra. Nedan ska jag förklara varför.

Att det inte är bra beror inte på att det, som samlingspartiets gruppordförande i Hbl 14.8.2014 antyder, skulle finnas en risk för att hen som mobbar i en skola skulle fortsätta mobba i en annan (förutsatt att detta inte händer är idén helt bra menas det).

Problemet som jag ser det är att en flytt är en kosmetisk åtgärd som knappast garanterar att några problem löses, men som nog skapar nya och dessutom riskerar stämpla mobbaren. Problemet som jag ser det är att en flytt inte är en konstruktiv lösning, inte bryter mönster eller strukturer och säkert inte går in och åtgärdar det djupt rotade som ligger bakom.

Om vi stiftar en lag som säger att det är okej att flytta på den som mobbar säger vi att vi har gett upp. Vi som samhälle väljer att blunda för det faktum att mobbing är något som tillåts existera för att vi är för lata för att förändra våra attityder, vår inställning till våra medmänniskor. Väljer vi att flytta (enskilda) mobbare väljer vi också att utse syndabockar. Vi väljer att blunda för det faktum att vi genom vår passivitet tillåter fenomenet.

Om vi väljer att stifta en lag som säger att det är okej att flytta på en mobbare, meddelar vi från högsta ort att vi som samhälle saknar resurser, ork och intresse att motarbeta mobbing. Vi konstaterar att det är för besvärligt att inte fostra våra barn till mobbare. Vi vägrar inse och erkänna att det är vi som ett kollektiv som skapar förutsättningar för mobbing. Och att vi således rimligtvis även borde kunna låta bli att göra det.

Jag tänker att de flesta av oss antingen medvetet eller omedvetet någon gång under vår livstid är med om att mobba någon, antingen aktivt eller passivt. Jag oroar mig för att åtgärden ”att flytta på mobbaren” riskerar att så starkt peka ut en skyldig att övriga inblandade helt kan två sina händer och frånsäga sig allt ansvar.

Genom att välja ut dem som är mest skyldiga och göra dessa till syndabockar riskerar vi att avhumanisera mobbingen som fenomen. Vi riskerar att göra mobbning till något som bara några onda människor gör och att blunda för det faktum att vi alla är potentiella mobbare.

Det är inte bra att tala om att tvinga mobbare byta skola. Det är inte bra för det löser inte det bakomliggande problemet. Det är inte ens som att behandla symptomen istället för sjukdomen. Det är som att låtsas behandla symptomen. Som att försöka bota en dödssjuk med ett Nalle Puh-plåster. En skenåtgärd.

Det är bra att folk engagerar sig i arbetet mot mobbning. Det är till och med lovvärt. Det jag efterlyser är metoder som tillåter ett arbete som strävar efter att hjälpa alla inblandade. Jag tror nämligen att alla som på ett eller annat sätt är med också på något plan mår dåligt.

Så tänker jag. Vad tror du?

Läs också

2 kommentarer

  1. Anna La skriver:

    Min spontana reaktion är att det ändå är bättre att flytta mobbaren än den mobbade (vilket tyvärr har blivit ganska vanligt). Det handlar knappast om att lättvindigt flytta på elever utan varningar o. dyl. Det skulle vara ett bra sätt för alla att fundera hur de bemöter sina skolkamrater. Det jag sett av dagens skola är att man är maktlös inför mobbningen. Små skolelever vill inte bli flyttade och får stöd i att leka med alla. Det mönstret upprätthålls då eleverna blir äldre. Kort sagt tror jag alltså det sällan skulle bli verklighet att flytta mobbare, men då möjligheten finns får antimobbningsarbetet tyngd.

  2. Rofa Blauberg skriver:

    Jag förstår hur du tänker. Men, som jag ser det är mobbning ett strukturellt problem. Då tänker jag att det som egentligen skulle signalera att vi tar mobbning på allvar skulle vara att förse skolorna med tillräckliga resurser (läs tillräckligt många vuxna) för att på allvar kunna syssla även med fostrande verksamhet, inte bara lagring av barn. Sedan tror jag på fullaste allvar att vi själva har den allra största makten att motarbeta mobbning, till exempel genom att själv vara måna om att alltid bemöta våra medmänniskor på ett respektfullt sätt då det finns barn i närheten. Det är ändå de vuxna som barnen i många fall tar efter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *