Det pågår just nu Pride-vecka i Helsingfors med sin parad och alla andra aktiviteter. Jag var förra året med där för första gången. Det var en märklig känsla att sitta på Domkyrkans trappa tillsammans med hundratals festglada människor och känna sig ändå rätt ensam.
Jag tror att det är för alla som lever i en omgivning där de flesta andra är ungefär som en själv nyttigt att någon gång känna hur det är att vara annorlunda. Det finns mängder av människor som varje dag känner att de inte passar in, att de inte blir accepterade av andra och som till och med är rädda för att avslöja vissa saker om sitt liv för andra.
Jag tycker om Pride-festivalens namn. Alla måste få känna sig älskade och accepterade som de är. Där behöver vi varandras hjälp. Jag har medvetet försökt öva i att se det goda i varje människa för att kunna behandla dem kärleksfullt. Ibland lyckas jag, ibland inte. Men jag tänker att jag det är viktigare att jag försöker än att jag ibland misslyckas.
Jag tror att en av de viktigaste sakerna i livet är att kunna älska sig själv, att kunna vara stolt över sig själv. Pride-veckan behövs för att det fortfarande inte är självklart för många människor.
But I see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that’s why I love you
So don’t be afraid to let them show
Your true colors
True colors are beautiful,
Like a rainbow
Hej!
Jag tycker detta är så tudelat. Självklart (borde vara självklart, sen är det tyvärr inte alltid det) så borde man acceptera människor som de är och älskar dem, oavsett. Men jag anar att du skriver i kyrkans namn och då blir frågan genast om det är så att samhällets normer eller Guds ord ska få vara vårt rättesnöre. Vissa uttalar tydligt att man inte vill ha med Gud att göra och då tycker inte jag att det är konstigt att man inte heller vill ha med hans riktlinjer att göra (rätt logiskt). Men när bloggen är en del av kyrkan blir jag fundersam och frågar mig… vill inte ni ha Bibeln som rättesnöre?
Nu kan jag inte tala för Paula eller för kyrkan, men jag måste erkänna att jag blir både nyfiken och provocerad av din avslutande fråga. Eftersom jag uppfattar Paulas text som ett ställningstagande för alla människors lika värde kan jag inte annat än ana att du menar att bibeln uppmanar oss att göra skillnad på hetero- och homosexuella – då uppstår frågan; vilken del av bibeln menar du vi ska ha som rättesnöre? På den punkten verkar kyrkan vara delad.
Mitt samvete säger mig att det där med kärlek till nästan och att bemöta andra som en själv vill bli bemött står både ett och annat steg över alla förmaningar mot och fördömanden av homosexualitet (till exempel). För om Gud är kärlek och har skapat oss har han väl knappast skapat en form av kärlek han avskyr eller förkastar?
Så tänker jag. Men jag är ingen exeget och är föga bevandrad när det kommer till Bibeln och dess relativt digra innehåll. Därför vill jag gärna veta mera om hur du tänker 🙂
Hej! Om du läser mina tidigare texter så märker du att jag har lämnat den kristna tron. Jag skriver här eftersom jag har varit medlem i kyrkan och har ett stort intresse i religioner och livsåskådningar. Skulle nog kunna beteckna mig som en agnostiker, ifall jag nu behövde ställa mig i nån fack. Jag har ett förflutet som teolog och pastor. När jag har läst teologi (mag) så har jag lärt mig att bibeltolkning är inget enkelt jobb. Min tolkning av Bibeln är att kristendomen inte fördömer homosexualitet. Bibeln fördömer t.ex. skilsmässa mycket tydligare.
Detta var alltså svar till Nathalie – kom bara efter Rofa av nån anledning 🙂
Bra skrivet Jessica, igen en gång 🙂
Hups inte Jessica denna gång 🙂 men bra ändå
Tack! 🙂
Utan nåt som helst ställningstagande just nu så tycker jag att ordet pride är det sämsta man kan välja i något som helst sammanhang. ”Pride”- djävulens grunddrag innebär direkt uppror mot Gud och var det som skiljde oss från Skaparen i allra första hand.
Intressant. Jag tänker att det finns även positivt stolthet. Kanske en språklig fråga? Vi uppfattar ju orden på olika sätt.