Rofa och Emma skrev för några dagar sedan om utseendet. Det är nog ett ämne som alla har någon gång fått brottas med, oberoende av kön och ålder.
Jag tror att uppväxten har mycket att göra med hur mycket vi fastnar i sådana funderingar. Jag är själv uppväxt i en omgivning där jag lärde mig att det är fel att vara tjock. Under hela min barndom och fortfarande när jag besöker mina nära familjemedlemmar får jag höra kommentarer om de tjocka grannars och släktingars utseende. Kommentarerna är ibland ojande då man påpekar det ohälsosamma i övervikten, ibland hånas de tjocka rakt av.
Jag mår dåligt av kommentarerna, även fast jag inte själv är den utpekade. Jag vet att jag kunde lika gärna vara den som hånas, och det kan faktiskt vara fallet för inget sägs ju direkt till människan i fråga. Vad vet jag om det som sägs om mig bakom min rygg.
Jag har själv varit väldigt smal ända fram till att jag var kanske 26 år. Då jag gick jag först mycket ner i vikt pga sjukdom, och när jag sedan började gå upp i vikt igen blev det nästan 20 kilo mera. Det har varit väldigt jobbigt, inte minst eftersom jag har så djupt rotat inom mig att övervikt är något väldigt skamligt. Jag har haft problem med ätstörningar, och har därför inte riktigt vågar försöka gå ner i vikt igen. Jag vet hur lätt det blir fel för mig så att jag blir sjuk av vikttankarna.
Nu har jag mått bra såpass länge att jag har vågat ta tag i vikten. Jag har faktiskt gått ner 6 kilo det här året. Ändå är jag inte riktigt nöjd. Djupt inne skulle jag vilja vara jättesmal igen, så att det inte finns någon risk att någon i min närhet tycker att jag är tjock. Men jag vill stå emot de tankarna. Jag vill bli älskad och accepterad för den jag är, inte för hur bra jag lyckas i att hålla mig smal.
Om det är till någon tröst kanl jag på peka att det också ojats och vojats över mig som är smal/normalviktig och som också jobbar för det. Bland mina bekanta gäller det snarast att vara åtminstone mullig för att inte ”sticka ur”. Konstigt nog verlar mina bekanta känna tilld etdär med ätstörningar rätt bra och verkar vara av den åsikten att ”alla” som jobbar för att hålla sig smala/normalviktiga är fem före att utveckla en ätstörning. vV tycks gå från det ena diket till det andra…
Jo är bekant med även den varianten… Det är tyvärr svårt för många att acceptera och respektera levnads- och tankesätt som skiljer sig från den egna. Men det går alltid att föregå med gott exempel och sluta prata om någon som inte är närvarande. Och när samtalet går mot det hållet, kan man styra det till nåt annat eller påpeka att det inte känns ok att prata om andra på det sättet.
Jjo- det kan vara en utmaning ibland-även för mig
Jo så är det ju. Man får göra så gott man kan.