Igår var det tydligen anti-bantningsdagen och på Facebook postas artiklar och bilder med fyndiga citat. Det pratas om kvinnor, kvinnokroppen och framförallt kvinnans relation till kvinnokroppen.
Men jag är så trött på kroppen. Jag har varit det i så många år. Jag vill inte prata om den, jag vill inte tänka på den, jag vill inte läsa om den. (Så förlåt.)
För vad som än sägs så verkar det bli fel: Antingen borde min kropp förändras eller så borde mina tankar om den förändras.
Och jag känner skammen. Världen, media, reklamen – allt det gör att jag skäms över att inte vara vackrare, smalare eller muskulösare. Men de goda vännerna, de närmaste, kyrkan – de gör också att jag skäms. Jag skäms över att inte ha kommit längre. Jag skäms över att jag inte lyckats sätta mig över de där onda rösterna som viskar att jag inte är bättre än min fettprocent är låg. Jag skäms över att inte själv leva ut den trygghet och frid som jag ägnar dagarna åt att tala om. Jag sneglar förundrad på de ofta några decennier äldre kvinnor som i första hand verkar se på vikt som en hälsofråga.
Den verkar alltså dyka upp från alla håll, den där skammen. Antingen skäms jag över min kropp eller över mina tankar om min kropp. Jag är dålig om jag äter kaka, och jag är dålig om jag låter bli. Idealet är en smal kvinna som aldrig tackar nej till godsaker. Det verkar inte gå att vinna.
Det är bara Jesus jag inte skäms inför. Jag tänker att Han fattar. Han ser vad jag kämpar med, men dömer mig inte. Han ser skammen jag bär på över att inte nöja mig med en frisk kropp, men Han vet att straff och hårda ord inte hjälper. Så jag väljer att vara hos Honom en stund. Jag lägger mitt huvud i Hans knä och säger att jag är så ledsen och så trött på allt det här. Och Han pajar mitt hår och säger att jag är bra som jag är. Och då menar Han inte bara min kropp. Utan Han innesluter också mina otacksamma och hårda tankar. Allt får vara med. Och jag tror att jag där kan älskas lite helare.
