Vardagstro och söndagstvivel

aktuellt,Andetag

Jag, en mobbare?

5 May , 2014, 17.17 Rofa Blauberg

 

Det här är ett sammanträffande, jag lovar, men samtidigt som Ylekampanjen #tadetpåallvar sprider sig som en löpeld i sociala medier tänker även jag blogga om mobbning. Inte för att åka snålskjuts utan för att även jag har en berättelse jag vill dela med mig och för att just idag är dagen jag hade tänkt göra det.

Jag har äran att få bjuda er med på en liten tidsresa. Det vankas millenieskifte, jag är 13 år gammal, storväxt, blyg och osäker. Min bästa vän har just flyttat utomlands och jag till högstadiet, en obekant värld vars regler jag inte känner till.

Jag känner mig aldrig mobbad, men nog ensam. Mest för att jag sällan får vara med. I de stunder då jag får vara det vet jag inte hur jag ska göra och känner ständigt att jag gör bort mig. Jag är livrädd för att göra det för att jag vet att det finns de som ständigt har ögonen öppna och jagar efter svagheter, en tom yta, något som kan fungera som mål för följande angrepp. Åtminstone är det så jag minns det idag.

Jag minns högstadiet som ett helvete som aldrig tar slut, en tid då mitt själförtroende och min självbild sakta bryts ner. Ett socialt spel vars regler jag inte känner till. Jag minns att jag hörde sådana som vet säga att det är så det ska vara. Och jag tog det för givet. Det hörde till att jag kände som jag gjorde. Jag kunde ju inte vara mobbad.

Det är så jag minns det och så jag vill minnas det. Men ska jag vara rktigt ärlig så tog det inte länge innan jag förstod spelets regler. Ska jag vara ärlig spelade även jag. Jag var rädd, spanade ständigt efter svagheter och högg till genast jag fick chansen. Inbillade mig kanske att det var jag eller de. Att mina verbala angrepp var en form av självförsvar. Jag var ingen mobbare.

Som jag ser det idag har jag både mobbat och blivit mobbad och bägge erfarenhet har lämnat sår som i denna dag inte läkts. Ändå är jag inte bitter. Jag tror uppriktigt att de som plågade mig inte visste vad de gjorde. Var jag medveten om vad jag sysslade med? Absolut inte.

Jag förstod det först långt efter studenten, då jag en kväll ute på stan konfronterades av hen jag under åren i högstadie kanske var mest rädd för. Jag förstod det inte i ögonblicket utan ett tag efter att hen skrikit åt mig att jag och en annan gjort hens liv till ett helvete. Att vi mobbat hen som jag alltid sett som mobbare.

Insikten att vi hade upplevt samma helvete så diametralt olika fick mig att tänka att det är de vuxna i barnens liv som i första och sista hand bär ansvaret för att ingen blir mobbad. Det måste vara så för barnen saknar insikt och erfarenhet. De kan inte förväntas veta hur någon mår eller kunna sätta sig in i hur den som blir utfryst eller retad upplever en situation som från deras sida inte är elakt menad. Vi kan inte ställa sådana krav på barnen, men nog på oss själva.

Då jag blickar tillbaka på min tid i skolan ser jag en överlevnadskamp. Det var survival of the fittest och jag var övertygad om att det var så det skulle vara. Det tänker jag mig att de andra också gjorde. Det skulle inte förvåna mig, vår skolgång präglades tungt av sådant som bekräftade det ovannämnda intrycket. Vårt samhälle gör det än idag.

För många av oss är och kommer arbetslivet att vara en kamp för överlevnad. Vi har alla ett ansvar att se till att denna överlevnad inte är på andra människors bekostnad. Och än viktigare har vi ett ansvar att lära våra barn att det inte ska få vara så. Vi har alla, som vuxna människor och individer en förmåga och ett ansvar att förebygga mobbing. Det är dags att dra ett lass strån till stacken.

Läs också

4 kommentarer

  1. Tack Rofa för din modiga kolumn. Tycker inte alls att du åker snålskjuts, snarare tvärtom. Du bidrar med ett till perspektiv! Har länkat till din blogg från #tadetpåallvars webbsida. / Eva-Maria Koskinen (projektledare för #tadetpåallvar – Fixa mobbningen)

  2. Pamela skriver:

    Oj, det här var ett mycket intressant och viktigt inlägg! Jobbar själv som lärare, och det som verkligen gör mobbningen svår att reda ut är allas olika synvinklar. Detta år har jag varit med och rett ut tre olika fall av mobbning, och det som är svårast är att få mobbaren att se sin roll i saken, och förstå hur hens agerande påverkar den mobbade. Oftast (läs:så gott som alltid) är mobbaren starkt av den åsikten att hen INTE mobbat. Och det finns flera olika berättelser gällande samma händelse. Står föräldrarna bakom mobbarens syn på saken är det nästan omöjligt att reda ut situationen. Enda sättet att få fram hela sanningen skulle vara att filma barnen hela tiden. Och det är heller inte möjligt eller ens önskvärt. Man kan försöka sitt bästa. Men ändå kommer alltid någon att känna sig orättvist behandlad då det gäller detta känsliga ämne.

    • Rofa Blauberg skriver:

      Tack för din kommentar! Känner igen problematiken. Mobbning genererar liksom bara offer; många gånger verkar de som mobbar uppleva att också de mobbas, vilket långt ifrån alltid är en felaktig uppfattning. Jag tror det bästa vi kan göra för att bekämpa mobbning är att tala om mobbning och lära barn och unga analysera sitt eget beteende, inte bara andras. Men det är inte helt lätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *