Jag har flyttat, och sitter just nu i min nya lägenhet och funderar på vad jag ska skriva om det. Orsaken på att jag funderar lite extra är att fastän jag är gift sedan över tio år, så flyttade jag ensam. Det är bara jag och hunden som hyr dessa 24 kvadratmeter.
När sådant här händer så är det klart att folk omkring en undrar vad som har hänt. De kan tänka på erfarenheter som de har av paren som har skilt sig: man kan ha blivit tvungen att välja sida, lyssna på klagomål om den andra som man inte längre kunde leva med, kanske se barn som mår dåligt, relationer som gått i kras. Då kan det vara svårt att förstå vår situation där två bästa vänner flyttar isär för att det är det bästa för oss båda just nu. Även fast det är svårt. Det kan vara svårt att förstå att vi fortfarande är bästa vänner, att vi pratar med varandra varje dag, att vi bryr oss varandra. Att vi älskar varandra mest av allt och vill att den andra ska vara lycklig och ha det så bra som möjligt.
Det här är kanske inte en helt vanlig situation, men vilken situation eller relation egentligen är det? Jag tror att det är bäst att göra beslut utifrån vem man är och vad man mår bäst av, inte utifrån hur ”man brukar göra”. Jag tror att låter man kärleken vara den högst bestämmande organen så blir det i slutet bäst för alla.
