Jag ringde tidigare i veckan till mina vänner, mitt i barnfamiljens kvällsmat. Med gråten i halsen fick jag sagt att jag vill nog åka in till djursjukhuset med Laika. ”Självklart, kommer dit på en gång”, var svaret innan jag ens hade hunnit berätta klart vad som hade hänt.
Det är klart att jag hade kunnat ringa efter en taxi både dit och tillbaka hem. Men i stunder av djup oro över något som är så kärt som Laika är för mig, är det skönt att ha med en vän som stöd.
Ett par timmar och två hundra euros senare satt jag hemma bredvid en drogad liten hund. Jag satt nog en timme och förstod inte vad jag skulle göra. Jag var nog i en chocktillstånd och både fysiskt och mentalt helt slut. Till slut förstod jag att det är nog bäst att lägga sig och sova så funderar jag mera på saken nästa dag.
Idag har jag tänkt på vad det var som var mest upprörande, förutom det att jag förstås var väldigt orolig för Laika. Jag har nu tänkt på hur mycket veterinärresan påminde om förra gången jag var i djursjukhuset.
Den gången var det tidigt på morgonen. Katten Nala, min Sammetskatt, hade insjuknat i något leversjukdom för bara två veckor sedan. Jag hade varit med honom hos veterinären flera gånger. Jag gav honom mediciner, tvångsmatade honom med stärkande mat och vatten, men den morgonen kunde han inte längre stå upp. I sjukhuset var han redan okontaktbar. Det sades samma sak som jag fick höra även den här gången: vi kan inte säga vad det är som är fel. Om ägaren vill så kan vi göra de här undersökningarna som kostar så här mycket.
Den gången var det ganska tydligt att det är nog bättre att låta honom gå vidare, bort från det här livet. Vi fick aldrig veta vad det var som hade gjort honom sjuk, varför han fick bli bara åtta år gammal.
Nu satt jag i exakt samma rum där Nala för två år sedan hade tagit sitt sista andetag, och fick igen höra hur mycket olika undersökningar som skulle kunna berätta vad som är fel med Laika skulle kosta. För när det gäller djuren så är inte principen att göra allt för att de ska bli friska, istället är det plånboken som får bestämma. Hur mycket är det här lilla livet som jag älskar så mycket och har ansvaret för värt för mig?
Nu är det inte alls lika illa med Laika som det var med Nala, hoppas jag åtminstone. Det ska förhoppningsvis räcka med smärtstillande mediciner och två veckors totalvila för att den förmodade diskbråcken ska bli bättre. Men veterinärens ord om eventuella tumörer och paralyseringar ekar i mina öron. Bäst att kolla saldot på bankkontot.
Jag har just nu ett liknande problem som du- så jag TROR mig förstå hur du känner. Min katt har p g a en fallolycka blivit opererad inte bara en utan två gånger. Jag har nog varit i chock när jag fört mitt barn ( ja-hon ÄR mitt barn då jag inte har några egna!) till veterinären.Operation nr 1 är betald-vad operation nr 2 kostar har jag inte fått veta ännu. Jag kunde givetvis först ha frågat vad ingreppet kostar- men jag har varit så angelägen att göra vad som göras kan för min katt att kostnaderna för mig varit en bisak.
Just dethär har förfärat vissa människor i min omgivning. De har förundrat sig över att ajg inte FÖRST frågat efter priset-utan gladeligen varit beredd att betala kalaset ! Att ajg i övrigt lever ett såpass ekonomiskt sparsamt liv att jag faktiskt har råd att satsa på min katt tycks inte gå hem…
Jag TROR att min katt efter omständigheterna mår rätt bra just nu -fast hon har bandage och haltar. .
Det är för övrigt en del av problemet; vi människor TROR oss veta hur djuren känner det -men vi kan av förekommen anledning inte fråga dem ! Vi kan bara hoppas att våra satsade pengar faktiskt t minskar deras lidande !
Jag känner med dig. Det känns ju absurt att behöva tänka på pengar när ens käraste lider, det är klart att man vill göra allt för att de ska må bra igen. Eftersom alla människor inte känner så djupt för djuren som jag och säkert du också gör, kan det vara svårt för många att förstå hur mycket vi är villiga att satsa för våra vänner. Bara att det finns föreningar som tar hand om övergivna djur vittnar om hur djuren ofta betraktas som slit-och-släng -grejer. Just det som du sa – att de inte kan tala – gör nog det att det är lätt att inbilla sig att djuren inte har något inre liv att ta hänsyn till.
Sedan gäller ju samma i många länder även människor. Att den första frågan när man anländer till sjukhuset är om man har försäkring. Att komma till läkaren med sin djurvän ger en inblick till den världen.
Jag hoppas att din katt kommer snart att bli bättre!
Jodå-hon verkar vara på bättringsvägen. -Även om hon haltar så stöder hon (åtminstone ibalnd) på det opererade benet. Hon får värkmedicin två gånger om dagen och det tycker hon förstås inte om -men det verkar ha hjälpt.Jag skall till veterinären med henne inkommande vecka, så får jag höra vad hon tycker
Sedan får man hoppas att vår kärlek till våra älsklingar inte är så stark att vi till vilket pris som helst försöker få dem friska. Eftersom djuren som sagt inte kan tala gäller det för oss mattar och hussar att kunna avgöra när det kanske ändå är dags att låta dem komma till deras himmel.
Vad det beslutet beträffar hann jag redan ett tag tänka att jag Trodde mig veta hur det måtte ha känts för Jesus att vänta på sin dödsdom- och sedan också bli korsfäst…
men som sagt-jag håller tummarna för din hund
Det är sant som du säger. Även det är att att visa kärlek att inte förlänga lidandet. Jag tror att smärta är värre för djuren än för människor eftersom de lever i stunden på ett annat sätt än vi gör och har nog svårare att förstå att det kommer att gå över. Men på samma sätt kan de kanske även uppleva kärleken starkare. Det ser jag t.ex. på min hunds lycka varje gång jag kommer hem eller bara öppnar ögonen på morgonen.