Malena bloggade igår om något som verkligen intresserar mig, nämligen religion i skolan. Jag har varit tvungen att ta reda på hur jag förhåller mig till frågan.
Jag jobbar som lärare i skolor på ett område där jag sedan barnsben varit aktiv inom församlingen. Jag har varit hjälpledare, jobbat med så gott som allt som är möjligt på den lokala lägergården och på senare år varit medlem i ett församlingsråd och bloggat på andetag och även annars varit synlig i olika kyrkliga sammanhang. Det är ingen hemlighet att jag är kristen.
Ändå uppfattar jag det som fullkomligt oförenligt med min yrkesroll att på eget initiativ tala om min tro. Jag tror på fullaste allvar på att barn och unga ska ha rätt till en skolvardag där de inte mot sin vilja utsätts för tro eller religion (och nu snackar jag inte ”Den blomstertid”). Jag anser att det är rimligt att kräva att de som ordnar en morgonsamling på förhand meddelar om eventuella religiösa inslag. Jag gör det för att jag har sett hur det kan bli om de inte gör det.
Jag har sett den obligatoriska morgonsamlingen visa sig vara en andakt och hen bredvid mig som inte hör till kyrkan känna sig lurad och vrida sig av obehag. Jag har mött ungdomar som inte förstått vad de varit med om eller varför. Och jag har konstaterat att kyrka och skola inte nödvändigtvis hör ihop.
Nu låter det här säkert underligt. Åtminstone för dem av er som vet att jag tycker att kyrkan ska finnas där dess medlemmar finns och för er som känner till att jag gärna ser att församlingarnas ungdomsarbetare finns i skolorna. Och ni har rätt. Jag kan inte helt förklara det själv, men jag tycker det finns en grundläggande skillnad mellan en som håller en morgonsamling som kanske består av en andakt eller information om verksamhet i församlingen och en person som finns i skolan uttryckligen för att lära känna och umgås med ungdomarna.
Jag tänker kanske så att den senare personen – vi säger att det är en ungdomsledare – råkar vara anställd av församlingen, men samtidigt och kanske i första hand är en trygg vuxen som lyckas skapa ett förhållande till ungdomarna, medan den förra levererar ett budskap som eleverna inte förstår eller vill ta åt sig för att de upplever det som opersonligt (eller för att de gör motstånd för att de upplever att forumet är fel – vilket de har rätt i).
Här finns alltså två roller. Skillnaden mellan dem är att den ena möjliggör en ganska enkelspårig kommunikation, medan den andra tillåter interaktion och intresse för de enskilda eleverna. Den senare rollen förutsätter inget snack om religion men gör det möjligt för eleven att tala med någon som tycker att just det hen säger är viktigt. Den första rollen går ut på att förkunna budskapet i en religion. Vilken roll tycker ni lämpar sig i en skola?
Jag sade i början att jag som lärare anser det otänkbart att på eget initiativ tala om min tro. Så är det faktiskt. Ändå tycker jag det är viktigt att vi tar oss tid att snacka religion med barn och unga. Jag tänker så här; det är stor skillnad på att tala och förkunna. Om kyrkan måste förkunna sin lära i skolor är det något med marknadsföringen som gått riktigt snett för riktigt länge sedan och då är inte rätt lösning att tvinga elever ta del av religiösa aktiviteter i ett sammanhang där de känner att dessa inte hör hemma.
Men, det är viktigt att våga tala religion och en fråga förtjänar ett svar. Därför tror jag det här med närvaro och interaktion är ett vinnande koncept. För att samtalen om tro då initieras av eleverna och för att det i sin tur leder till att ingen behöver känna sig kränkt av budskap hen inte bett om att ta del av.
